Det första steget i expansionen består i att öka den offentliga inhemska efterfrågan. Det är i princip mycket enkelt: Staten och kommunerna budgeterar lite ymnigare, och när dessa budgetar effektueras så ökar den offentliga efterfrågan. Men i praktiken har detta aldrig varit enkelt. Den grundmurade konventionella visdomen att rätta munnen efter matsäcken har nästan alltid omöjliggjort varje ansats till expansionspolitik. Inte ens under de »keynesianska« 50- och 60-talen rubbades denna kamerala inställning särskilt mycket.
Visserligen budgeterades det ymnigare för varje år under dessa decennier. Men bakgrunden till denna utgiftsökning var inte att man sökte expandera ekonomin, utan att skatteintäkterna hela tiden steg. Det är ingen sak att öka utgifterna när inkomsterna hela tiden ökar och budgeten visar överskott.
Men när inkomsterna viker och budgeten visar underskott, då fordras det betydligt mer för att friskt öka utgifterna. Den som försöker argumentera för ökad upplåning skall snabbt finna sig dränkt i en skur av glåpord om hur »ansvarslöst« det är att »låna till driften«. De medelålders män som står för skället vältrar sig däremot gärna i sin egen förträfflighet: de »tar ansvar«, de »sanerar budgeten«, de inser de »smärtsamma anpassningar som den »hårda ekonomiska verkligheten« kräver, och så vidare.
Det språk med vilket denna »debatt« förs vittnar om var pudelns kärna finns förborgad. Doktrinen om »sunda finanser» bygger inte på argument, utan på rena fördomar. Den som ifrågasätter dessa fördomar blir bemött därefter. Att föreslå lån »till driften« är ett säkert sätt att göra sig själv till driftkucku. Den konsekventa ut mobbningen av varje kritiskt ifrågasättande människa från budgetpolitikens domäner är utan tvivel den grundläggande orsaken till det svenska sysselsättningsmoraset. Mobbningen går på så sätt långt bortom de politiska partierna och församlingarna. Hela svenska folket berövas arbetstillfällen, inkomster och självförtroende genom denna kamerala huliganism.
Nationalekonomin är en underbar intellektuell förströelse: Å ena sidan fylld av paradoxer och oväntade vändningar — kaninerna hoppar i strid ström ur den analytiska hatten. Å andra sidan helt konsekvent och rättfram — en särskild gren av logiken, för att tala med Keynes. Denna märkliga och spännande dubbelhet grundas i att nationalekonomin i stora stycken delar språk med privatekonomin. Det delade språket är en välsignelse för den okonventionelle tungvrickaren, och en förbannelse för den konventionelle testuggaren. I nationalekonomin har orden ofta en radikalt annorlunda innebörd än i privatekonomin. Man får aldrig utgå från att konventionella privatekonomiska visdomar också är nationalekonomiska rättesnören.
Budgetunderskott är i företagsekonomin liktydiga med förluster. Ett företag som går med förlust måste vidta åtgärder — antingen satsa nytt eller skära ner. Så är det inte med staten, kommunerna och samhällsekonomin i stort. Ett land som helhet går inte med »vinst« eller med »förlust« — själva orden är helt felvalda. Samhällsekonomin skall alstra sysselsättning och inkomster i riklig mängd för hela befolkningen, inte överskott för staten, kommunerna, eller ett privat fåtal.
I en demokrati skall staten och kommunerna befrämja befolkningens väl. I ekonomiskt avseende handlar den uppgiften först och främst om att reglera den samlade efterfrågan så att sysselsättningsvolymen och nationalinkomsten permanent hålls uppe på full sysselsättningsnivå. Den uppgiften går inte att förena med en ortodox kameral inställning till budgeten. I denna bemärkelse utgör budgetortodoxin också ett allvarligt hot mot demokratin.
Staten och kommunerna måste alltid vara beredda att öka den offentliga efterfrågan när sysselsättningsgraden ligger lägre än önskat — detta alldeles oavsett om man har ett budgetunderskott eller ej. En offentlig efterfrågeökning kan alltid finansieras. Staten kan aldrig, så länge det finns en fungerande svensk riksbank, lida någon brist på kontanter — det är ju staten som styr skapandet av pengar i ekonomin. Därför är det rent beklämmande att höra regeringsledamöter uttala offentligt att »pengarna är slut«. De statliga pengarna kan aldrig ta slut — det är bara att skapa mer pengar om man behöver. Kommunerna, däremot, kan hamna i en akut likviditetskris (genuin penningbrist). Det har hittills aldrig inträffat, och så länge staten backar upp kommunerna kan det heller aldrig inträffa. Frågan om kommunernas likviditet är helt och hållet en fråga om vilket ansvar staten tar, en politisk fråga och ingen finansieringsteknisk.
I debattens förvridna språkbruk har »finansiering« av offentliga utgifter kommit att betyda skattefinansiering. Men finansiering och skattefinansiering är inte samma sak. De utgifter som inte skattefinansieras kan alltid lånefinansieras. Finansieringen av offentliga utgifter är aldrig — och det förtjänar att upprepas — något problem i sig. Men om det nu bara är att låna upp det som man inte tar in i skatt, varför tar man då överhuvudtaget ut skatter? Denna fråga ter sig måhända absurd, men är i högsta grad berättigad. Skatternas roll i samhällsekonomin är nämligen gravt missförstådd av snart sagt alla offentliga beslutsfattare och debattörer.
Skatternas, eller rättare sagt de offentliga intäkternas (det finns även andra intäkter till stat, kommuner och socialförsäkringssektor än skatter), främsta ekonomiska uppgift är att dra in privat köpkraft. Om de offentliga intäkterna vore noll så skulle alla primära inkomster fördelas ut till privata hushåll, företag och (i någon mån) till utlandet. De offentliga intäkterna dränerar denna inkomstsumma, och minskar på så sätt den privata köpkraften i ekonomin.
Detta dränage är berättigat endast i den utsträckning som den privata köpkraften faktiskt behöver dämpas. Skatternas främsta syfte är att hindra den privata ekonomiska verksamheten från att löpa amok, inte att »finansiera« de offentliga utgifterna.
Ta nu inte denna princip till intäkt för att ohämmat skovla ut upplånade offentliga medel över den privata sektorn. Det finns flera viktiga aber som dock inte påverkar själva huvudprincipen. Den viktigaste invändningen är att skatter tenderar att skapa inflation. Det finns de som hävdar att en ökning av penningmängden (vilket kan, men inte behöver, följa av ett budgetunderskott) driver upp inflationen enligt tanken att »för mycket pengar jagar för få varor«. Den tanken är dock felaktig.
En ökad efterfrågan driver inte upp inflationen, utan aktiviteten i ekonomin. En bestående inflation förutsätter att det finns en återkoppling mellan priser och löner, en »löne-prisspiral«, där löner och priser stiger samtidigt och där det ena påverkar det andra. Om penninglönerna inte ökar så uppkommer ingen löne-prisspiral och då kan inflationen varken bli långvarig eller stor.
En höjd aktivitetsnivå och sysselsättningsgrad måste åtföljas av stigande reallöner för att tilltagande penninglöneökningar skall kunna undvikas. Skattehöjningar som drabbar löntagarna (till exempel inkomstskatter, moms och andra punktskatter) sänker reallönerna, och bidrar på så sätt till att driva på löneökningarna.
Det är i denna mening som skatterna är inflationsdrivande. För att en sysselsättningsexpansion skall kunna genomföras utan att resultera i en tilltagande löne-prisspiral är det nödvändigt att kalibrera beskattningen av löneinkomster så att reallönerna hela tiden ökar i takt med sysselsättningsgradens höjning. Eftersom löneinkomsterna utgör en väsentlig del av hela skatteunderlaget, sätter inflationsrisken bestämda gränser för beskattningen.