Gudstro: bejakande eller förnekande.


Olyckligtvis har den kring religiösa ting kretsande debatten sedan upplysningens dagar till stor del sysselsatt sig med frågan om gudstrons bejakande eller förnekande snarare än med frågan om vissa mänskliga attityders bejakande eller förnekande.

 

”Tror du på Guds existens?” har blivit de religiösas avgörande fråga, och gudsförnekelsen har varit den  position som kyrkans vedersakare valt. Det är lätt att se, att många av dem, som bekänner sig till tron på Gud, till sin mänskliga attityd är avgudadyrkare eller människor utan tro, medan flera av de mest ivriga ateister, som ägnat sitt liv åt mänsklighetens förbättring, åt handlingar präglade av kärlek och broderskap, ådagalagt tro och intagit en djupt religiös attityd. Att koncentrera den religiösa diskussionen till accepterandet eller förnekandet av symbolen Gud blockerar förståendet av det religiösa problemet som mänskligt problem och hindrar utvecklingen av den mänskliga attityd som kan kallas religiös i humanistisk bemärkelse.

 

I en del teologers och filosofers skrifter från 1800-talet och vår egen tid kan man upptäcka försök att behålla ordet Gud men ge det en innebörd som skiljer sig fundamentalt från den som ordet hade för profeterna eller Bibeln eller de kristna och judiska teologerna under medeltiden. Det behöver inte uppstå några tvistigheter med dem som behåller symbolen Gud, fastän det kan sättas i fråga, huruvida det inte är ett konstlat försök att behålla en symbol, vars betydelse väsentligen är historisk.

 

Det må vara hur som helst med den saken, en sak är dock viss. Den verkliga konflikten föreligger inte mellan gudstro och ateism utan mellan en humanistisk religiös attityd och en attityd som motsvarar avgudadyrkan utan hänsyn till hur denna attityd kommer till uttryck – eller maskeras – i det medvetna tankelivet.

Publicerat i Filosofi | Lämna en kommentar

Humanismen och vetenskapen. Min syn på saken.


Vetenskapen är indifferent gentemot värdena där livsåskådning ingår som en värdering och just därför finns det ingen »vetenskaplig livsåskådning». Men veten­skapen har i det moderna livet kommit att inta en så central ställning, att vi har en viss benägenhet att i den se uttryck för kulturlivet överhuvud. Den skall inte bara vara vetenskap, den skall även träda i religionens och moralens ställe. Och därmed över­skrider den sina befogenheter. Vetenskapen är en sida av kulturen men inte den enda. Vi kan inte leva bara på att konstatera fakta, vi måste också ta ställning till dem. Vi måste värdera. Var och en som vill något, gör detta medvetet eller omedvetet.

 

Varje livsåskådning bygger på en tro — inte på att något är mer eller mindre sannolikt, ty då är det fråga om en veten­skaplig hypotes — utan på att något är värdefullt. Vetenskapen kan varken bevisa eller vederlägga riktigheten av denna tro. Humanismens tro är den, att människan är något annat och mer än ett stycke natur, något som har ett högre värde än natur ordningen. Det är inte svårt att se, att även den tro på mänskligheten, som ligger till grund för Comets humanitetsreligion eller den tro på människan, som Feuerbachs antropologiska religion vilar på, i grun­den är en religiös tro. Man idealiserar, ja apoteoserar människan och det kan man inte utan att tillskriva henne gudomliga egenskaper.

 

Trots alla försök till en konsekvent profan huma­nism finns det alltså inte någon annan form av humanism än en religiös, låt vara att den profana humanismens egna representanter inte är medvetna därom. Är människan ingenting annat än ett stycke natur kan människovärdet i humanistisk mening inte hävdas. Detta innebär självfallet inte, att man inte i sitt handlingssätt skulle kunna förverkliga humanis­mens principer utan att medvetet ansluta sig till en humanistisk människosyn och livsåskådning.

 

Värde­ringarna kvarstår i en kultur långt sedan man glömt eller inte längre vill acceptera den tro, på vilken de bygger. Man kan länge dra växlar på ett gammalt kulturarv. Men inte hur länge som helst. Den kris, som humanismen nu befinner sig i, uppkomsten av en klar och medveten antihumanistisk front, måste driva humanismen till självbesinning och självrannsakan. Och den måste ske i ljuset av ett historiskt betraktelsesätt. Ett sådant visar klart, att den västerländska humanismen främst vilar på den människosyn, som grundlades genom en syntes av stoicism och kristendom, fick sin speciella utformning i den medeltida enhetskulturen, levde i mystiken, renässanshumanismen, naturrätten, den tyska huma­nitetskulturen och ännu kan spåras i 1800-talets »profanhumanism». Den står och faller med denna livssyn.

Publicerat i Filosofi | Lämna en kommentar

Ateism.


Huvudfåran av den historiska utvecklingen har lett till att dessa alternativ: Religion = tron på det traditionella gudsbegreppet eller som i det sekulära livet ges till egoism, girighet och våld. Dostojevskij formulerade detta alternativ ganska kortfattat: ”Om Gud är död, allt är tillåtet.” Han menade att om man inte tror på symbolen Gud längre, kan man inte leva ett liv baserat på de normer och värderingar som antyds i en tro på Gud, det verkar som om dörren till räddning är stängt för alla som, för ett obegränsat antal skäl, inte kan ange, ”Jag tror på Gud.”

Men eftersom rådet sammankallas av påven Benedictus XVI, så finns det många teologer som inte säger som det är, och som ser vägen till frälsning öppen för de som inte tror på Gud.

Den avgörande frågan i dag tycks mig vara följande: Hade Dostojevskij rätt med hans alternativ? Eller finns det en ”religiösa” attityd, eller sätt att leva, där det är legitimt och äkta, även om den inte innehåller begreppet Gud? Är vår kultur avsedda att komma fram till den punkt där man är död, eftersom att Gud är död? Skall vi finna oss i livet av girighet och habegär, och därmed förlora vår själ, för att vi inte kan befria oss från en Kung-Gud koncept som stämplade vårt konceptuella tänkande för omkring 3.000 år sedan? Finns det en framtid för en ny ”ateism”, en som är djupt religiös och motsätter sig den teistiska avgudadyrkan som är dominant?

Otvivelaktigt finns det en längtan efter en ny typ av ”ateistiska religiositet.” Man kan observera att det bland de unga i många Västländer. Det blev uppenbart i sådana företeelser som intresset för Yoga, Zen buddism, och liknande fenomen. Men en bra sak av det vid vägkanten eller var nyttjade av individer och grupper som är intresserade av publicitet. Den mest djupgående idéer, från Delfi ”Känn dig själv” till Freuds analys var prostituerade, från falska gurus till lika falska profeter av glädje och kön, ingenting var förorenat av giftet av samtida publicitet som söker och konciliarism.

Som ett resultat avgång råder bland många, som nu återvända till de gamla gudarna, eftersom de nya har visat sig vara falskt. Självklart är dock denna metod för att bli upplyst i snabba lektioner, av läkemedel, instruktion helg, försök till falsk intimitet och var tvungen att falla, för ingenting allvarligt är uppnått utan stor ansträngning, tålamod och ärlighet. Men det finns ingen anledning att vara besviken när man upptäcker att felaktiga sätt som inte kan leda till önskat mål.

Publicerat i Filosofi | Lämna en kommentar

Konsumtion.


God ekonomi går hand i hand med ett mänsk­ligare samhälle, en ökad social gemenskap och en fördjupad demokrati. Redan Adam Smith framhöll att nationers välstånd aldrig kan ökas på bekostnad av befolkningens — de båda är precis samma sak. Varken storfinansens eller statsfinansernas väl bör någonsin få gå före folkets. Idag tycks man tro att hårda nypor, »stålbad« och svångremskurer är rätt medel för att återupprätta ekonomisk hälsa.

Konsumtionsfientligheten är utbredd, och på se­nare tid dessutom påhejad av diverse miljöaktivis­ter som inte förmår skilja mellan verksamheter och prylar. Den oheliga alliansen mellan svångrems-ekonomer, okunniga miljöprofeter och diverse and­ra späkningsfilosofer har bidragit till att lägga locket på den källa ur vilken all sysselsättning flö­dar. Den ekonomiska visdomen i att minska kon­sumtionen kan lätt bedömas med hjälp av följande citat av fyra av historiens allra främsta national­ekonomer:

Konsumtion är det enda syftet och ändamålet med all produktion, och producenternas syften böra där­för tillgodoses endast i den mån konsumenternas in­tressen därigenom främjas. Denna grundsats är så fullständigt självklar, att det skulle vara orimligt att försöka bevisa den. Men merkantilisterna offrar nästan alltid konsumentens intresse för producen­ten, som om produktionen och ej konsumtionen vore det yttersta ändamålet med all industri och handel. (Adam Smith)

Konsumtionen, för att upprepa det självklara, är det enda syftet med all ekonomisk aktivitet. (John Maynard Keynes)

Konsumtionen är ekonomins a och o. (Irving Fisher)

Av alla de indirekta orsakerna till produktionen, så är den mest kraftfulla — bortom varje tvivel — kon­sumtionen. Om människan inte konsumerade, hur ringa skulle inte jordens produktion vara. Konsum­tionen är den huvudsakliga fundamentala orsaken till produktionen. (Robert Malthus)

I ivern att åstadkomma »sunda finanser« har en del ekonomer visst glömt bort själva grundbulten i de senaste 200 årens nationalekonomiska teori. Det har faktiskt gått så långt att påståendet att kon­sumtionen är ekonomins syfte och drivkraft numera möts med förlägna fnissande från studenter i äm­net, som om det vore något absurt skämt och inte en grundsats.

Publicerat i Politik | Lämna en kommentar

Löneökningar kontra reallöner.


Orsaken till löneökningarna fram till år 2006 stod att finna i alltför låga reallöner. En höjd aktivitetsnivå och sysselsättningsgrad måste åtföljas av stigande real­löner för att tilltagande penninglöneökningar skall kunna undvikas. Skattehöjningar som drabbar lön­tagarna (till exempel inkomstskatter, moms och andra punktskatter) sänker reallönerna, och bidrar på så sätt till att driva på löneökningarna.

Det är i denna mening som skatterna är infla­tionsdrivande. För att en sysselsättningsexpansion skall kunna genomföras utan att resultera i en till­tagande löne-prisspiral är det nödvändigt att kali­brera beskattningen av löneinkomster så att real­lönerna hela tiden ökar i takt med sysselsättnings­gradens höjning. Eftersom löneinkomsterna utgör en väsentlig del av hela skatteunderlaget, sätter inflationsrisken bestämda gränser för beskattning­en.

Gränserna för beskattningen sätter i sin tur grän­ser för de offentliga utgifterna, inte för att man mås­te »finansiera« dem, utan för att den allmänna eko­nomiska aktiviteten skall kunna tyglas vid den öns­kade nivån utan att en allvarlig inflation uppkom­mer. I detta förhållande finner vi också ett kriterium för vad som skall menas med »alltför höga« offent­liga utgifter. Om den ekonomiska aktiviteten har uppnått fullsysselsättningsnivån och den inte kan dämpas skattevägen utan att en inflationsspiral pro­voceras, då bör de offentliga utgifterna dras ner.

Dagens offentliga utgifter är utan tvivel alltför låga. Den inhemska aktiviteten måste stiga med drygt en tredjedel, utöver den normala årliga tillväxten på ett par, tre procent, för att vi skall uppnå 100 procents sysselsättningsgrad. För att bibehålla en lugn löneökningstakt måste nettoreallönerna också stiga med en tredjedel från dagens nivå. Expansionsstrategin måste innehålla ett beskattnings program som uppfyller dessa villkor — annars kom­mer vi att få problem med inflationen.

Att höja reallönerna med en tredjedel förutsätter rejäla sänkningar av beskattningen av löneinkomster. Storleksordningen på skattesänkningarna lig­ger bortom vad som diskuteras inom de mest ivriga skattesänkarkretsarna. Ett komplett avskaffande av momsen, till exempel, skulle höja reallönerna med drygt 15 procent, det vill säga knappt hälften av den erforderliga höjningen. För att klara den be­hövliga reallönehöjningen måste därför moms, punktskatter, inkomstskatter och arbetsgivaravgif­ter sänkas en masse. Dessa sänkningar bör genom­föras i ett planerat program, steg för steg i takt med att sysselsättningsgraden stiger.

Dessa mycket stora skattesänkningar gröper för­stås ur de offentliga skatteintäkterna. I viss mån, men långtifrån fullt ut, kan detta kompenseras ge­nom ökad beskattning av andra, »arbetsfria« in­komstslag. Men den främsta kompensationskällan är förstås den höjda ekonomiska aktivitetsnivån.

En expansion kommer att nagga detta skatte­sänkningsutrymme i kanten från två håll. Dels byg­ger expansionen på ökad offentlig efterfrågan. Om beräkningarna stämmer någotsånär så behövs sammantaget 40-60 miljarder kronor i permanent nivåhöjning av den offentliga efterfrå­gan, en höjning på måttliga 10-15 procent från da­gens nivå. Nivåhöjningen kommer utöver den årliga expansion på ett par, tre procent som behövs för att matcha den gradvisa tillväxten i sysselsättningspo­tentialen. Nivåhöjningen räcker inte fullt ut för att återställa full sysselsättning, utan ett utrymme återstår för effekterna av den exportökning som ock­så fordras.

En ökning av den offentliga efterfrågan i den före­slagna storleksordningen lämnar ett utrymme för skattesänkningar (och förbättringar av bidragssys­temet) på cirka 200 miljarder kronor utan att något permanent budgetunderskott uppkommer. Det skat­tesänkningsutrymmet är fullt tillräckligt för att åstadkomma den erforderliga höjningen av real­lönerna. Med andra ord kan budgeten balanseras vid slutet av expansionsfasen utan att vi får ett all­varligt inflationsproblem på halsen.

En annan fråga är om budgeten bör balanseras. Ett budgetunderskott leder till en ökning av den offentliga skuldsättningen. Liksom utlandsskulden är den offentliga skulden inget som skall amorteras av, utan den rullas hela tiden genom att förfallna lån förnyas. Liksom utlandsskulden är den offent­liga skulden föga intressant i sig, utan det är ränte­betalningarna på skulden som är intressanta. Och räntebetalningarna är förstås bara en obetydlig del av själva skuldstocken.

Offentlig upplåning är inte något problem så länge ekonomin befinner sig i en expansionsfas. Tvärtom är det bara en fördel att genom ökade budgetunderskott stimulera aktiviteten och nationalin­komsten. Men på samma sätt som med utlandsupp­låningen bör tyglarna dras åt när expansionen går in i sin slutfas, när vi närmar oss full sysselsättning. Tillväxttakten i nationalprodukten och sysselsätt­ningen måste då reduceras till den som råder för det mänskliga kapitalet. Expansionsperiodens »snabba klipp« i ökad inhemsk aktivitet och nationalinkomst ersätts då av ett mycket lugnare utvecklingstempo.

Utvecklingen av räntekostnaderna för den offent­liga skulden bör inte tillåtas hamna helt i otakt med nationalinkomstens tillväxttakt i en permanent full-sysselsatt ekonomi. I en undersysselsatt men expan­derande ekonomi, däremot, är en skuldökning inget att oroa sig för, eftersom nationalinkomsten och där­med skatteunderlaget växer betydligt snabbare än räntekostnaderna på den offentliga skulden.

Samma tumregler gäller alltså för den offentliga skulden som för utlandsskulden: I expansionsfasen kan och bör upplåningen bedrivas friskt, för att se­dan minskas när sysselsättningsgraden börjar nå den önskade nivån. Det finns ett starkt inslag av automatik i båda dessa processer.

De dagliga fluktuationerna i värderingen av kro­nan på valutamarknaderna sker visserligen mer eller mindre oberoende av export- och import flödena, men över ett längre tidsperspektiv så är balan­sen mellan export och import en avgörande faktor bakom valutakursen. Här sker alltså en spontan an­passning som säkrar att exporten tids nog kommer att öka tillräckligt mycket för att motsvara impor­ten.

Den offentliga skuldökningen begränsas också spontant i och med att aktiviteten i ekonomin ökar. Skatteunderlaget växer med nationalinkomsten och därmed stiger även de offentliga intäkterna. Utgif­terna för arbetslöshetsunderstöd och socialhjälp fal­ler av samma skäl. När expansionen i offentliga ut­gifter bromsas upp i slutet av expansionsfasen så är, som vi argumenterat, »budgetsaneringen« också uppklarad. Några större politiska ingrepp i form av skattehöjningar eller nedskärningar av bidrag torde inte behövas. Den utveckling av skuldsättning och räntebetal­ningar som följer med en expansiv politik för full sysselsättning väcker inga större farhågor. Under alla förhållanden utgör skuld- och ränteutveckling­en inga hinder för att genomdriva expansionen. Det­ta är den avgörande slutsatsen. Därmed kvarstår egentligen bara ett möjligt hinder för att satsa på en expansiv ekonomisk-politisk strategi för återställan­det av full sysselsättning, nämligen riskerna för tur­bulens på de finansiella marknaderna.

Publicerat i Politik | Lämna en kommentar

Expansionspolitik och skatter.


Det första steget i expansionen består i att öka den offentliga inhemska efterfrågan. Det är i princip mycket enkelt: Staten och kommunerna budgeterar lite ymnigare, och när dessa budgetar effektueras så ökar den offentliga efterfrågan. Men i praktiken har detta aldrig varit enkelt. Den grundmurade konven­tionella visdomen att rätta munnen efter matsäcken har nästan alltid omöjliggjort varje ansats till ex­pansionspolitik. Inte ens under de »keynesianska« 50- och 60-talen rubbades denna kamerala inställ­ning särskilt mycket.

Visserligen budgeterades det ymnigare för varje år under dessa decennier. Men bakgrunden till den­na utgiftsökning var inte att man sökte expandera ekonomin, utan att skatteintäkterna hela tiden steg. Det är ingen sak att öka utgifterna när inkomsterna hela tiden ökar och budgeten visar överskott.

Men när inkomsterna viker och budgeten visar underskott, då fordras det betydligt mer för att friskt öka utgifterna. Den som försöker argumente­ra för ökad upplåning skall snabbt finna sig dränkt i en skur av glåpord om hur »ansvarslöst« det är att »låna till driften«. De medelålders män som står för skället vältrar sig däremot gärna i sin egen förträff­lighet: de »tar ansvar«, de »sanerar budgeten«, de in­ser de »smärtsamma anpassningar som den »hårda ekonomiska verkligheten« kräver, och så vidare.

Det språk med vilket denna »debatt« förs vittnar om var pudelns kärna finns förborgad. Doktrinen om »sunda finanser» bygger inte på argument, utan på rena fördomar. Den som ifrågasätter dessa fördo­mar blir bemött därefter. Att föreslå lån »till driften« är ett säkert sätt att göra sig själv till driftkucku. Den konsekventa ut mobbningen av varje kritiskt ifrågasättande människa från budgetpolitikens do­mäner är utan tvivel den grundläggande orsaken till det svenska sysselsättningsmoraset. Mobbningen går på så sätt långt bortom de politiska partierna och församlingarna. Hela svenska folket berövas ar­betstillfällen, inkomster och självförtroende genom denna kamerala huliganism.

Nationalekonomin är en underbar intellektuell förströelse: Å ena sidan fylld av paradoxer och ovän­tade vändningar — kaninerna hoppar i strid ström ur den analytiska hatten. Å andra sidan helt konse­kvent och rättfram — en särskild gren av logiken, för att tala med Keynes. Denna märkliga och spännan­de dubbelhet grundas i att nationalekonomin i stora stycken delar språk med privatekonomin. Det dela­de språket är en välsignelse för den okonventionelle tungvrickaren, och en förbannelse för den konven­tionelle testuggaren. I nationalekonomin har orden ofta en radikalt annorlunda innebörd än i privateko­nomin. Man får aldrig utgå från att konventionella privatekonomiska visdomar också är nationalekono­miska rättesnören.

Budgetunderskott är i företagsekonomin liktydiga med förluster. Ett företag som går med förlust måste vidta åtgärder — antingen satsa nytt eller skära ner. Så är det inte med staten, kommunerna och sam­hällsekonomin i stort. Ett land som helhet går inte med »vinst« eller med »förlust« — själva orden är helt felvalda. Samhällsekonomin skall alstra sysselsätt­ning och inkomster i riklig mängd för hela befolk­ningen, inte överskott för staten, kommunerna, eller ett privat fåtal.

I en demokrati skall staten och kommunerna be­främja befolkningens väl. I ekonomiskt avseende handlar den uppgiften först och främst om att reglera den samlade efterfrågan så att sysselsättningsvolymen och nationalinkomsten permanent hålls uppe på full sysselsättningsnivå. Den uppgiften går inte att förena med en ortodox kameral inställning till budge­ten. I denna bemärkelse utgör budgetortodoxin också ett allvarligt hot mot demokratin.

Staten och kommunerna måste alltid vara bered­da att öka den offentliga efterfrågan när sysselsätt­ningsgraden ligger lägre än önskat — detta alldeles oavsett om man har ett budgetunderskott eller ej. En offentlig efterfrågeökning kan alltid finansieras. Staten kan aldrig, så länge det finns en fungerande svensk riksbank, lida någon brist på kontanter — det är ju staten som styr skapandet av pengar i ekono­min. Därför är det rent beklämmande att höra rege­ringsledamöter uttala offentligt att »pengarna är slut«. De statliga pengarna kan aldrig ta slut — det är bara att skapa mer pengar om man behöver. Kommunerna, däremot, kan hamna i en akut likvi­ditetskris (genuin penningbrist). Det har hittills ald­rig inträffat, och så länge staten backar upp kom­munerna kan det heller aldrig inträffa. Frågan om kommunernas likviditet är helt och hållet en fråga om vilket ansvar staten tar, en politisk fråga och ingen finansieringsteknisk.

I debattens förvridna språkbruk har »finansiering« av offentliga utgifter kommit att betyda skatte­finansiering. Men finansiering och skattefinansie­ring är inte samma sak. De utgifter som inte skattefinansieras kan alltid lånefinansieras. Finansiering­en av offentliga utgifter är aldrig — och det förtjänar att upprepas — något problem i sig. Men om det nu bara är att låna upp det som man inte tar in i skatt, varför tar man då överhuvudtaget ut skatter? Den­na fråga ter sig måhända absurd, men är i högsta grad berättigad. Skatternas roll i samhällsekonomin är nämligen gravt missförstådd av snart sagt alla of­fentliga beslutsfattare och debattörer.

Skatternas, eller rättare sagt de offentliga intäk­ternas (det finns även andra intäkter till stat, kom­muner och socialförsäkringssektor än skatter), främsta ekonomiska uppgift är att dra in privat köp­kraft. Om de offentliga intäkterna vore noll så skulle alla primära inkomster fördelas ut till privata hus­håll, företag och (i någon mån) till utlandet. De of­fentliga intäkterna dränerar denna inkomstsumma, och minskar på så sätt den privata köpkraften i eko­nomin.

Detta dränage är berättigat endast i den utsträck­ning som den privata köpkraften faktiskt behöver dämpas. Skatternas främsta syfte är att hindra den privata ekonomiska verksamheten från att löpa amok, inte att »finansiera« de offentliga utgifterna.

Ta nu inte denna princip till intäkt för att ohäm­mat skovla ut upplånade offentliga medel över den privata sektorn. Det finns flera viktiga aber som dock inte påverkar själva huvudprincipen. Den vik­tigaste invändningen är att skatter tenderar att ska­pa inflation. Det finns de som hävdar att en ökning av penningmängden (vilket kan, men inte behöver, följa av ett budgetunderskott) driver upp inflationen enligt tanken att »för mycket pengar jagar för få va­ror«. Den tanken är dock felaktig.

En ökad efterfrågan driver inte upp inflationen, utan aktiviteten i ekonomin. En bestående inflation förutsätter att det finns en återkoppling mellan pri­ser och löner, en »löne-prisspiral«, där löner och pri­ser stiger samtidigt och där det ena påverkar det andra. Om penninglönerna inte ökar så uppkommer ingen löne-prisspiral och då kan inflationen varken bli långvarig eller stor.

En höjd aktivitetsnivå och sysselsättningsgrad måste åtföljas av stigande reallöner för att tilltagande penninglöneökningar skall ­kunna undvikas. Skattehöjningar som drabbar löntagarna (till exempel inkomstskatter, moms och andra punktskatter) sänker reallönerna, och bidrar på så sätt till att driva på löneökningarna.

Det är i denna mening som skatterna är infla­tionsdrivande. För att en sysselsättningsexpansion skall kunna genomföras utan att resultera i en tilltagande löne-prisspiral är det nödvändigt att kali­brera beskattningen av löneinkomster så att real­lönerna hela tiden ökar i takt med sysselsättnings­gradens höjning. Eftersom löneinkomsterna utgör en väsentlig del av hela skatteunderlaget, sätter inflationsrisken bestämda gränser för beskattning­en.­

Publicerat i Politik | Lämna en kommentar

Grundbulten i nationalekonomi avseende sysselsättning.


Försörjningsbalansen registrerar alla inkomst-skapande aktivitetstransaktioner i ekonomin. Kon­sumtionsefterfrågan ingår i försörjningsbalansen. Varje inkomstkrona som används till konsumtion återcirkuleras och skapar därmed sysselsättning och primära inkomster. På samma sätt förhåller det sig med investeringsefterfrågan. Investeringar är aktivt sparande, det vill säga inköp av kapitalbil­dande aktiviteter. Varje krona som spenderas på in­vesteringar bidrar, liksom konsumtionsefterfrågan, till att öka nationalprodukten och de primära in­komsterna.

Men allt sparande sker inte aktivt. Det passiva sparandet, det vill säga förvärv av värdepapper, av fastigheter eller av andra »begagnade« objekt, bi­drar inte på något omedelbart sätt till nationalpro­dukt, sysselsättning och primära inkomster. Detta förhållande är oerhört viktigt. Det innebär nämligen att det inte finns någon automatisk återkoppling från de disponibla inkomsterna till den samlade efterfrågan. Möjligheten att spara passivt gör att alla disponibla inkomster inte nödvändigtvis behö­ver ge upphov till en lika stor efterfrågan på aktivi­teter.

De disponibla inkomsterna är resultatet av fördel­ningen av primära inkomster. Anta att vi levde i en sluten ekonomi, utan utrikestransaktioner. I ett så­dant system måste summan av alla disponibla in­komster vara exakt lika stor som den primära in­komstsumman — någon måste ju erhålla det som för­delas. Ponera också att sparande endast kunde ske aktivt. I så fall skulle varje primär inkomst helt automatiskt ge upphov till exakt lika mycket primär efterfrågan: De primära inkomsterna fördelas ut och blir därmed till exakt lika mycket disponibla inkomster. Dessa disponibla inkomster används i sin helhet till konsumtions- och investeringsefterfrågan (aktivt sparande). Ingen del av den skapade in­komstsumman går till spillo — kretsloppet är slutet.

Det häpnadsväckande är att ett sådant fiktivt sys­tem omedelbart skulle kollapsa! Det saknar näm­ligen inbyggd stabilitet. Om någon tar initiativet till att spendera en enda krona på en ekonomisk aktivitet, så skapas omedelbart lika mycket efter­frågan till. Detta sker helt automatiskt i och med att alla disponibla inkomster spenderas aktivt. Denna andra efterfrågekrona ger i sin tur upphov till en ny inkomstkrona, vilken omedelbart spende­ras och skapar en tredje inkomstkrona, och så vida­re. Processen skulle fortsätta omedelbart och explo­sivt, på samma sätt som kärnklyvningen i en atom­bomb. Den ekonomiska aktivitetsnivån kan helt enkelt inte stabiliseras i ett sådant tänkt system, och just därför existerar inget sådant system i sin­nevärlden.

Att verklighetens ekonomier inte kan fungera på detta sätt, det bekymrar dock vissa nationalekono­mer föga. Den neoklassiska ekonomiska teorin bygger helt och hållet på den felaktiga föreställningen att in­komster automatiskt skapar lika mycket efterfrågan. Som intellektuellt tidsfördriv må detta vara ursäktat. Men när man, som så ofta på senare år, försöker ge praktiska råd utifrån dessa vanföreställningar så ris­kerar man ren ödeläggelse av nationens ekonomi.

Verklighetens ekonomier är inga atombomber. Sna­rare liknar de kärnkraftverk i sitt funktionssätt. På samma sätt som i kärnklyvningens kedjereaktion skapar den enes aktiva efterfrågan den andres in­komster, och dessa inkomster stimulerar i sin tur ny aktiv efterfrågan och nya primära inkomster. Det finns alltså en återkoppling (feedback) från inkomster till efterfrågan, på samma sätt som fissionen skapar nya neutroner som klyver ännu en atomkärna, och så vidare. I verklighetens ekonomier, liksom i kärnkraft­verk, är återkopplingen dämpad. I marknadsekono­min sker denna dämpning genom passivt sparande.

Det passiva sparandet fungerar som ett inre läck­age av efterfrågan. Nationalinkomsten måste ligga på den nivå som skapar jämvikt mellan efterfrågan och utbud på passivt sparande. Denna princip är kärnan i Keynes princip om den effektiva efterfrå­gan, och grundbulten för all relevant nationalekono­misk sysselsättningsteori. Nivån på den totala efter­frågan, och därmed även sysselsättningsvolymen och nationalinkomsten, bestäms av balansen mellan efterfrågan och utbud på passivt sparande. Den nivå på efterfrågan som är förknippad med en sådan jäm­vikt kallas den effektiva efterfrågan.

Den effektiva efterfrågan kan regleras genom en aktiv finanspolitik, det vill säga politiska beslut som ändrar på det offentliga budgetsaldot. Budgetsaldot är den offentliga sektorns passiva sparande gent­emot andra sektorer. Om saldot är negativt har vi ett budgetunderskott, vilket innebär att den offent­liga sektorn säljer mer passiva sparandeobjekt (främst statsobligationer) än den köper.

En expansiv finanspolitik går ut på att aktivt öka budgetunderskottet (eller minska överskottet). Där­igenom ökar man utbudet (minskar efterfrågan) på passivt sparande, genom att bjuda ut fler statsobli­gationer och andra finansieringsinstrument till försäljning. För att detta ökade utbud skall kunna ab­sorberas måste den ekonomiska aktiviteten och na­tionalinkomsten stiga så mycket att den privata sektorn absorberar hela ökningen i budgetunder­skottet.

På så sätt stimuleras den effektiva efterfrågan av en expansiv finanspolitik. Principen fungerar, som våra senaste finansministrar väl kunnat nyttja, även i motsatt riktning: Genom en kontraktiv (åt­stramande) finanspolitik som aktivt minskar bud­getunderskottet (eller ökar överskottet) stryps den effektiva efterfrågan, med följd att sysselsättnings­volymen och nationalinkomsten minskar.

Principen om den effektiva efterfrågan gäller den öppna ekonomin lika väl som den slutna. I båda fal­len leder en expansiv finanspolitik till en ökad effek­tiv efterfrågan.

Skillnaderna mellan ett slutet system (världseko­nomin, dvs. att den inte kan handla med yttre rym­den) och ett öppet (Sveriges ekonomi) är främst av praktisk natur. En inhemsk efterfrågeökning har långt större effekt på den svenska inhemska aktivi­tetsnivån och sysselsättningsvolymen än vad en ök­ning av exportefterfrågan har. Visserligen ger en sådan ökning en positiv effekt på den inhemska aktiviteten, även efter det att det medföljande importläckaget räknats bort. Men sam­tidigt ökar det passiva sparandet genom exportök­ningen. Därigenom dämpas den inhemska efterfrå­gan, vilket förtar en del av den expansiva effekten. Importläckaget leder till motsatt effekt: det passiva sparandet minskar, vilket stimulerar den inhemska aktiviteten.

En inhemsk efterfrågeökning, däremot, påverkar i sig inte exporten. Enbart den inhemska aktiviteten och importen berörs. Importläckaget, som så ofta framhålls enbart som ett problem, leder även till att det passiva sparandet minskar, vilket ytterligare stimulerar den inhemska aktiviteten. Eftersom ex­porten inte berörs av en inhemsk efterfrågeexpan­sion så bortfaller den ökning av det passiva sparan­det som en exportökning drar med sig. Därför und­går man också dess aktivitetshämmande effekter.

Publicerat i Politik | Lämna en kommentar