Aristoteles’ logik.


Aristoteles’ inflytande, som på många områden varit mycket stort, har varit störst i logiken. Under senantiken, då Platon ännu dominerade i metafysiken, var Aristoteles den erkända auktoriteten i logiken, och han bibehöll denna ställning under hela medeltiden. Det var först på 1200-talet som de kristna tänkarna tillerkände honom främsta platsen i metafysiken. Denna rangplats förlorade han till stor del efter renässansen, men han förblev alltjämt den stora auktoriteten i logiken. Ännu i dag förkastar alla katolska filosofilärare och många andra envist den moderna logikens upptäckter och klamrar sig ihärdigt fast vid ett system, som är lika föråldrat som den ptolemeiska astronomien. Detta förhållande gör det svårt att låta Aristoteles vederfaras historisk rättvisa. Det inflytande han alltjämt utövar är ett så stort hinder för ett klart tänkande, att man har svårt att riktigt klargöra för sig, hur stora framsteg han gjorde framför alla sina föregångare (inklusive Platon), eller hur beundransvärt hans logiska arbete alltjämt skulle te sig om det blott varit ett stadium i en fort­skridande utveckling i stället för (som det i verkligheten blev) en återvänds­gränd, där man stått och stampat i mer än två tusen år. När man sysslar med Aristoteles’ föregångare behöver man icke erinra läsaren om att de icke är ofelbara; man kan därför kosta på dem lovord utan att därmed utsätta sig för misstanken, att man accepterar allt vad de säger. Aristoteles åter är sär­skilt inom logiken alltjämt omstridd och kan därför icke behandlas rent historiskt.

Aristoteles’ mest betydande insats i logiken är läran om slutledningen. En slutledning är en tankegång, som består av tre led, en översats, en undersats och en slutsats. Slutledningar är av olika slag, som av skolastikerna fått sin särskilda benämning. Det mest bekanta slaget kallas ”Barbara”.

Alla människor är dödliga (översats)

Sokrates är en människa (undersats)

Alltså: Sokrates är dödlig (slutsats)

Eller:

Alla människor är dödliga

Alla greker är människor

Alltså: alla greker är dödliga

(Aristoteles gör icke någon skillnad mellan dessa båda former; det är som vi längre fram skall se, ett misstag.)

Andra former är: Inga fiskar är förnuftiga, alla hajar är fiskar, alltså är inga hajar förnuftiga. (Denna form kallas ”Celarent”.)

Alla människor är förnuftiga, några djur är människor, alltså är några djur förnuftiga. (Denna form kallas ”Darii”.)

Inga greker är svarta, några människor är greker, alltså är några människor icke svarta. (Denna form kallas ”Ferio”.)

Dessa fyra former bildar tillsammans den ”första slutledningsfiguren”. Aristo­teles fogade därtill en andra och en tredje figur och skolastikerna tillade ytter­ligare en fjärde. Man har påvisat, att de tre senare figurerna på olika sätt kan återföras på den första.

Det finns vissa slutsatser, som kan dragas ur en enda premiss. Ur satsen ”några människor är dödliga” kan vi dra den slutsatsen, att ”några dödliga är människor”. Enligt Aristoteles skulle man också kunna dra denna slutsats ur satsen ”alla människor är dödliga”. Ur satsen ”inga gudar är dödliga” kan vi dra slutsatsen att ”inga dödliga är gudar”, men ur satsen ”några människor är icke greker” följer icke att ”några greker är icke människor”.

Bortsett från slutsatser av nyssnämnda art ansåg Aristoteles och hans efter­följare, att alla deduktiva slutledningar, när de uppställes i fullständig form, är syllogismer. Genom att fastställa alla korrekta slag av slutledningar och uppställa alla tankegångar i syllogistisk form, skulle man därför kunna undgå alla felslut.

Dessa system var början till en formell logik och såsom en sådan var det både betydelsefullt och beundransvärt. Men betraktat som den slutliga formen för, icke början till, en formell logik lider det av brister av tre slag:

  1. Formella brister hos själva systemet.
  2. Överskattning av syllogismen i förhållande till andra former av deduktivt tänkande.
  3. Överskattning av deduktionen såsom form för argument.1) Formella brister. Låt oss börja med de båda satserna ”Sokrates är en människa” och ”alla greker är människor”. Det är nödvändigt att göra en skarp åtskillnad mellan dessa båda typer, vilket icke sker i den aristoteliska logiken. Satsen ”alla greker är människor” tolkas vanligen såsom förutsättande, att det finns greker. Utan denna förutsättning blir vissa av de aristoteliska syllogismerna ogiltiga. Tag t. ex. följande: ”Alla greker är människor, alla greker är, alltså är några människor vita” Den är bindande, om det finns greker, eljest icke. Antag t.ex. att jag skulle säga: ”Alla berg av guld är guldgula,  således är några berg guldgula.” Min slutsats skulle vara oriktig, ehuru mina premisser i viss mening vore riktiga. Om vi vill uttrycka oss tydligt, måste vi därför uppdela satsen ”alla greker är människor” i två, varav den ena utsäger ”det finns greker” och den andra ”om någon är grek, är han människa”. Det sistnämnda påståendet är rent hypotetiskt och innebär icke, att det finns greker.Omdömet ”alla greker är människor” är sålunda till sin form mycket mera sammansatt än omdömet ”Sokrates är en människa”. I ”Sokrates är en människa” är Sokrates subjekt, men i ”alla greker är människor” är icke ”alla greker” subjekt, ty det finns ingenting om ”alla greker” vare sig i omdömet att ”det finns greker” eller i omdömet ”om någon är grek, är han människa”.Detta rent formella misstag gav upphov till misstag både i metafysiken och kunskapsteorien. Låt oss tänka på hur vår kunskap är beskaffad med hänsyn till de båda omdömena ”Sokrates är dödlig” och ”alla människor är dödliga”.För att veta om omdömet ”Sokrates är dödlig” är sant, nöjer sig de flesta av oss med att lita på historiens vittnesbörd; men om detta vittnesbörd skall vara pålitligt, måste det kunna återföras på någon, som kände Sokrates och såg honom död. Detta enda iakttagna faktum — Sokrates’ döda kropp — jämte kunskapen, att denna kallades ”Sokrates”, är nog för att förvissa oss om Sokrates’ dödlighet. Men i fråga om omdömet ”alla människor är dödliga” ligger det annorlunda till. Frågan om vår kunskap om sådana allmänna omdömen är mycket svår. Stundom är de rent verbala. Att ”alla greker är människor” vet man emedan ingen kallas ”grek”, som icke är människa. Sådana allmänna omdömen kan verifieras med tillhjälp av lexikonet; de säger oss ingenting annat om världen än hur orden användes. Men omdömet ”alla människor är dödliga” är icke av detta slag; det finns ingen logisk självmotsägelse i begreppet ”en odödlig människa”. Vi tror på satsen på grund av ett induktionsslut, ty det finns intet välbestyrkt fall, då någon människa levat längre än låt oss säga 150 år. Men detta gör blott omdömet sannolikt, icke säkert. Det kan aldrig bli fullt säkert, så länge det finns levande människor.

    Metafysiska misstag uppstår till följd av antagandet, att ”alla människor” är subjekt i omdömet ”alla människor är dödliga” i samma mening som Sokrates är subjekt i omdömet ”Sokrates är dödlig”. Det var detta som möjliggjorde tron, att ”alla människor” betecknar en enhet av samma slag som den, som anges genom ordet ”Sokrates”. Detta kom Aristoteles att påstå att arten i viss mening är en substans. Han är noga med att närmare bestämma innebörden i detta påstående, men hans efterföljare, särskilt Porfyrios, visade icke samma varsamhet.

    En annan villfarelse, som Aristoteles till följd av detta misstag råkar ut för, är att tro, att predikatet till ett predikat kan vara predikat till det ursprungliga subjektet. Om jag säger ”Sokrates är en grek, alla greker är människor”, så tror Aristoteles, att ”människor” är predikat till ”greker”, emedan ”grek” är predi­kat till ”Sokrates” Men i verkligheten är icke ”människor” något predikat till ”greker”. Skillnaden mellan namn och predikat eller på metafysikens språk mellan det enskilda och det allmänna utsuddas därmed, och detta har i filo­sofien haft katastrofala följder. En av de begreppsförvirringar, som därmed uppstod, var antagandet, att en klass med endast en medlem var identisk med denne ende medlem. Detta omöjliggjorde någon korrekt teori om talet ett och ledde till ändlösa i dålig mening metafysiska spekulationer om enheten.

    1. Överskattning av syllogismen. Syllogismen är blott ett slag av deduktivt tänkande. I matematiken, som är helt och hållet deduktiv, förekommer knap­past syllogismen. Naturligtvis är det möjligt att uppställa matematiska bevis i syllogistisk form, men detta skulle vara mycket artificiellt och gör dem icke mera bindande. Låt oss ta ett exempel från aritmetiken. Om jag köper varor för tre kronor och femtio öre och lämnar en femma i betalning, hur mycket pengar bör jag få tillbaka? Att uppställa denna enkla summa i form av en syllogism skulle vara absurt och dölja uträkningens verkliga karaktär. Men även inom logiken finns det icke-syllogistiska slutsatser, t. ex. denna: ”En häst är ett djur och alltså är ett hästhuvud ett djurhuvud”. De riktiga syllogis­merna är i själva verket blott några av de riktiga slutledningarna och har ingen logisk prioritet framför dem. Försöket att ge syllogismen en särställning bland slutledningarna vilseledde filosoferna i fråga om det matematiska tänkandets natur. Kant, som förstod, att matematiken icke är syllogistisk, drog därav den slutsatsen, att den tillämpade utanför logikens sfär liggande principer, som han likväl ansåg lika vissa som logikens. Liksom sina föregångare ehuru på ett annat sätt vilseleddes han av sin tro på Aristoteles’ auktoritet.
    2. Överskattning av deduktionen. Grekerna i allmänhet tillskrev deduktio­nen större betydelse som kunskapskälla än moderna filosofer gör. I detta avse­ende misstog sig Aristoteles mindre än Platon; han medger upprepade gånger induktionens betydelse och ägnar vederbörlig uppmärksamhet åt frågan: hur känner vi de första premisserna, från vilka deduktionen måste utgå? Icke desto mindre tillmätte han liksom andra grekiska tänkare deduktionen en alltför hög rangplats i sin kunskapsteori. Vi kan vara med om att mr Smith t. ex. är dödlig och vi kan en smula vårdslöst säga, att vi vet detta, emedan vi vet, att alla människor är dödliga. Men vad vi faktiskt vet är icke, att alla män­niskor är dödliga; vad vi vet är något i stil med att ”alla människor, födda för mer än 150 år sedan har dött och att detsamma är fallet med nästan alla människor, födda för 100 år sedan. Detta är vårt skäl att tro, att mr Smith kommer att dö. Men denna slutledning är en induktion, icke en deduktion. Den är mindre bindande än en deduktion och ger endast sannolikhet, icke visshet. Men å andra sidan ger den oss ny kunskap, vilket icke är fallet med deduktio­nen. Alla viktiga slutledningar utanför logikens och den rena matematikens område är induktiva, icke deduktiva. De enda undantagen är juridiken och teologien, som härleder sitt vetande från en obestridd text, lagboken eller Bibeln.
    3. Jämte Första analytiken, som sysselsätter sig med syllogismen, finns det andra logiska skrifter av Aristoteles, som betytt ganska mycket i filosofiens historia. En av dessa är ett kort arbete Om kategorierna. Nyplatonikern Porfyrios skrev en kommentar till denna bok, som hade ett ganska anmärkningsvärt inflytande på den medeltida filosofien; men låt oss för ögonblicket bortse från Porfyrios och hålla oss till Aristoteles.Vad som i grunden menas med ordet ”kategori” såväl hos Aristoteles som hos Kant och Hegel måste jag tillstå, att jag aldrig kunnat förstå. För egen del tror jag inte, att termen ”kategori” på något sätt varit till nytta i filosofien såsom uttryck för någon klar tanke. Aristoteles räknar med tio kategorier: substans, kvantitet, kvalitet, relation, rum, tid, läge, tillstånd, verkan och påverkan. Den enda definition man finner på termen ”kategori” är: ”uttryck, som på intet sätt är sammansatta anger …” — och därpå följer nyssnämnda förteckning. Det synes innebära, att varje ord, vars mening icke är sammansatt av meningen i andra ord, betecknar en substans eller kvantitet o. s. v. Det finns ingen antydan till någon princip, efter vilken listan på de tio kategorierna uppgjorts.”Substans” är i sin primära betydelse det, som icke kan vara predikat till ett subjekt eller närvarande i ett subjekt. Något säges vara ”närvarande i ett subjekt”, då det, ehuru icke utgörande en del av subjektet icke kan existera utan detta. De exempel som ges är en grammatisk kunskap, som är närvarande i ett själsliv, och en viss vit färg, som kan vara närvarande i en kropp. En substans i ovan angivna primära betydelse är ett enskilt föremål, en person eller ett djur. Men i sekundär mening kan även en art eller ett släkte — t. ex. ”människa” eller ”djur” — kallas en substans. Det är denna sekundära bety­delse hos ordet som förefaller oförsvarlig och som öppnat dörren på vid gavel för så mycket senare dålig metafysik.Den Andra analytiken är ett arbete, som till stor del berör en fråga, som måste vålla varje deduktiv teori stora svårigheter, nämligen: hur erhåller man de första premisserna? Då deduktionen måste ha en utgångspunkt, måste vi börja med något, som icke är bevisat och som vi måste veta något om på annat sätt än genom bevis. Jag skall icke i enskildheter referera Aristoteles’ teori, enär den sammanhänger med begreppet ”väsen”. En definition, säger han, är ett fastställande av någots väsentliga natur. Begreppet ”väsen” ingår som en integrerande del i varje filosofi, som är beroende av Aristoteles ända fram till modern tid. Det är enligt min mening ett hopplöst oklart begrepp, men dess historiska betydelse gör att ett par ord bör sägas om det.

      Ett föremåls ”väsen” synes ha betytt ”de av dess egenskaper, som det icke kan förlora utan att mista sin identitet”. Sokrates kan ibland vara glad och ibland sorgsen, ibland frisk och ibland sjuk. Då han kan förändra dessa egen­skaper utan att upphöra att vara Sokrates, är de icke någon del av hans väsen. Men det anses tillhöra Sokrates väsen, att han är en man, ehuru en pythagoré, som tror på själavandringen, icke skulle medge detta. I själva verket är frågan om ”väsendet” blott en fråga om ordens användning. Vi använder vid olika tillfällen samma namn på till en viss grad olika processer, som vi betraktar som uttryck för ett och samma ”föremål” eller en och samma ”person”. Men i själva verket är detta blott en språklig överenskommelse. Sokrates’ ”väsen” består alltså av de egenskaper, förutan vilka vi består alltså av de egenskaper, förutan vilka vi inte skulle använda namnet ”Sokrates”. Frågan är rent lingvistisk; ett ord kan ha ett väsen men icke ett ting.

      Begreppet ”substans” är liksom begreppet ”väsen” en överföring till det metafysiska planet av något, som blott är en språklig överenskommelse. När vi beskriver världen finner vi det lämpligt att beskriva ett antal skeenden såsom händelser i ”Sokrates” liv och vissa andra skeenden såsom händelser i ”mr Smiths” liv. Detta kommer oss att tänka oss ”Sokrates” eller ”mr Smith” såsom betecknande något, som består under ett visst antal år, och såsom något i viss mening mera ”bestående” och ”verkligt” än de händelser, som de är med om. Om Sokrates är sjuk, så anser vi att Sokrates vid en annan tidpunkt är frisk, och att Sokrates såsom sådan därför är oberoende av sin sjukdom; sjuk­domen åter fordrar någon, som är sjuk. Men ehuru Sokrates icke behöver vara sjuk, måste likväl något hända honom, om han skall kunna anses existera. Han är därför i själva verket icke något mera ”bestående” än det som händer honom.

      Om begreppet ”substans” skall tas på allvar, är det omöjligt att icke inveckla sig i svårigheter. En substans skall vara ett subjekt för egenskaper och på samma gång något skilt från alla sina egenskaper. Men tar vi bort egenskaperna och försöker föreställa oss själva substansen, finner vi, att ingenting blir kvar. Eller för att uttrycka det annorlunda: vad är det som skiljer den ena substansen från den andra? Icke de olika egenskaperna, ty enligt substansens logik förut­sätter olikheten i egenskaper numerisk olikhet mellan substanserna i fråga. Två substanser måste alltså blott och bart vara två utan att i och för sig på något sätt kunna skiljas åt. Men hur skall vi då kunna veta, att de är två?

      Begreppet ”substans” är i själva verket blott ett bekvämt sätt att samla vissa skeenden till enheter. Vad kan vi veta om mr Smith? När vi betraktar honom, ser vi vissa mönster av färger; när vi hör honom tala, hör vi en serie ljud. Vi tror att han ”har” tankar och känslor liksom vi själva. Men vad är mr Smith själv bortsett från alla dessa skeenden? Bara en fingerad krok, på vilken skeendena antas upphängda. De behöver i verkligheten lika litet någon krok som jorden en elefant att vila på. Var och en förstår, att när det gäller ett geografiskt område ett sådant ord som ”Frankrike” bara är en språklig överenskommelse och att det icke finns något föremål vid namn Frankrike, som existerar ovan och skilt från sina delar. Detsamma gäller om ”mr Smith” ; det är ett kollektivt namn för ett antal skeenden. Låter vi det betyda något mer, så betecknar det något fullständigt ovetbart och behövs därför icke för att uttrycka vad vi vet.

      Begreppet ”substans” är med andra ord ett metafysiskt missgrepp, som beror därpå, att man till världsalltets struktur överfört strukturen hos satser, sam­mansatta av ett subjekt och ett predikat.

      Avslutningsvis skulle jag alltså vilja säga, att de aristoteliska läror, som visysslat med i denna blogg är alltigenom oriktiga med undantag för den formella läran om syllogismen, som är av föga betydelse. Envar, som i våra dagar vill lära sig logik, slösar bort tiden om han läser Aristoteles eller någon av hans lärjungar. Icke desto mindre vittnar Aristoteles’ logiska skrifter om stort skarpsinne och skulle ha varit till gagn för mänskligheten, om de fram­trätt vid en tidpunkt, då det ännu fanns originalitet och skaparkraft i det vetenskapliga tänkandet. Tyvärr såg de dagen just vid slutet av den skapande perioden i det grekiska tänkandet och kom därför att godtagas såsom aukto­ritativa. Vid den tidpunkt, då åter en skapande originalitet framträdde i det logiska tänkandet, hade ett tvåtusenårigt välde gjort det mycket svårt att störta Aristoteles från hans tron. Under hela nyare tiden har praktiskt taget varje framsteg i naturvetenskap, i logik eller filosofi skett under våldsam opposition från Aristoteles’ lärjungar.

Om elenborgm

Kreativ entreprenör som gillar utmaningar. Bidrag emottages tacksamt. Bank: Handelsbanken IBAN:SE94 6000 0000 0003 3172 5851 BIC: HANDSESS Clearingnr: 6151 Konto: 590 115 952
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s