Karl Marx.


Bland alla de historiska gestalter, som påverkat den industriella arbetarklassen under 1800-talet fram till våra dagar och bestämt denna klass’ läge och sociala åskådningar, har måhända ingen utövat ett så mäktigt och omfattande inflytande som Karl Marx.

Han förtjänar därför också att behandlas i detta sammanhang, och det så mycket mer, som han ut­vecklat en särskild teori om klasserna, speciellt då en teori om proletariatet och dess betydelse för den nu­tida samhällsutvecklingen. I det följande skall jag kort i huvudsak behandla denna teori, och jag skall ej gå in på Marx’ ekonomiska teorier eller allmänna sociologiska grundåskådning.

Det må då först påpekas, att Marx’ teori om proletariatet ingalunda utgör endast en oväsentlig detalj i hans omfattande samhällsåskådning eller en konse­kvens av hans ekonomiska läror. Enligt vad Gustaf Steffen påvisat i sitt arbete Marx och Materialismen (1914), utgör denna teori i stället kärnan i Marx’ hela vetenskapliga system. Han kom fram till denna teori redan 1844, alltså före det Kommunistiska Ma­nifestets avfattande, och långt innan han ännu hunnit att nämnvärt fördjupa sig i några nationalekono­miska studier, än mindre utforma några ekonomiska läror. Dessa senare utgöra snarast stöd och senare tillkomna bevisgrunder för den nämnda teorin.

År 1844 konstruerar sålunda Marx i sin skrift Zur Kritik der Hegeischen Rechtsphilosophie med hjälp av Hegels metod proletariatet såsom den rent logiska motsättningen till alla i det borgerliga sam­hället in organiserade samhällsklasser och därmed som den rent logiska motsättningen till det borger­liga samhället överhuvud. Proletariatets klassbegrepp är sålunda icke vunnet på induktiv väg i kraft av något sovrat historiskt erfarenhetsmaterial och saknar följaktligen att börja med alla mera konkreta verklighetbestämningar.

Proletariatet är, säger sålunda Marx, den klass, mot vilken ”ingen speciell orätt utan orätten över huvud vill utövas”. Proletariatet förkroppsligar ”den fullständiga förlusten av mänsklighet” och kan där­för rädda sig ”endast genom att fullständigt återvinna sin mänsklighet”.

Marx frågar sig också var den positiva möjligheten finnes till den tyska emancipationen av klassen. Och svaret blir detta: ”I uppkomsten av en klass med radikala kedjor; en klass inom det borgerliga samhället, vilken icke är en det borgerliga samhället tillhörande klass, ett tillstånd, som är upplösningen av alla stånd; en social klass som får sin universella karaktär genom sina universella lidanden och icke gör anspråk på någon speciell företrädesrätt, emedan ingen speciell orätt, utan orätten överhuvud utövas mot densamma, en social klass, som icke kan ställa annat än allmänt mänskliga anspråk, icke endast histo­riskt betingade anspråk; en klass, som icke står i någon ensidig motsättning till det tyska statsväsen­dets konsekvenser, utan endast i en allsidig motsats till dess förutsättningar; en social klass, slutligen, som icke kan frigöra sig utan att frigöra sig från alla övriga sociala klasser och därigenom frigöra des­sa; en samhällsklass, som i sig förkroppsligar den fullständiga förlusten av mänsklighet och därför kan återvinna sig själv endast genom att fullständigt åter­vinna mänskligheten åt sig själv. Denna upplösning av samhället såsom särskild klass är proletariatet.”

I Kommunistiska Manifestet av 1848 liksom även i andra senare skrifter återkommer hos Marx detta proletariatbegrepp och denna proletariatteori, mer eller mindre anpassade efter den historiska tillämpning som avses men städse bärande tecken på sitt första ursprung.

Steffen sammanfattar denna teori om proletaria­tets läge, karaktär och historiska uppgift sålunda: ”Att det borgerliga samhällets ekonomiska konstitution (produktionssätt) degraderar proletariatet till ett endast produktionsmedel och sålunda genom organisation berövar proletariatet alla verkliga människo- och medborgarrättigheter, det är själva kärnan i Marx’ historiemat­erialistiska teori. D. v. s. plus dialektiken eller utv­ecklingsteorin, som säger, att detta sociala läge en gång måste ‘slå om’ i sin m o t s a t s. Omslaget blir då i botten ett ekonomiskt omslag, som sedan revolutionerar samhälle och kultur i alla sina grenar.

Till denna proletariatteori knyter sig nu hos Marx den uppfattningen, uttalad bland annat i Manifestet, att historien, alltsedan den urgamla gemensamma besittningen av jorden upplöstes, varit en historia om klasstrider mellan utsugna och utsugande, mellan fria och slavar, mellan patricier och plebejer, mellan feodalherrar och livegna, mästare och gesäller. I vår epok står striden, och märk väl den definitivt av­görande striden, som skall befria mänskligheten, mellan två fientliga läger och klasser, i vilka hela samhället delar sig, bourgeoisien och proletariatet.

Klasskampen är det nödvändiga uttrycket för den­na obotliga motsättning och tillika det hjälpmedel, som skall göra proletariatet medvetet om dess ena­stående historiska uppgift att revolutionera och i grunden förstöra borgarsamhället, att upphäva pri­vategendomen till produktionsmedlen och därmed he­la borgarklassen och att i stället för detta samhälle införa kommunist- eller som vi nu ofta säga sociala stadssamhället.

Detta senare samhälle, som tar sin begynnelse genom den politiska och sociala revolutionen, i och med att proletariatet upphäver sig till härskande klass i samhället och avskaffar privategendomen, genomför lika arbetstvång för alla, upprättar industriella arméer i synnerhet för jordbruket o. s. v., och som fulländas genom egendomens övergång till kollektiv egendom och allt klassväsendes försvinnande, följer enligt Marx djupast som en konsekvens av de ma­teriella produktivkrafternas utveckling och är så­tillvida fatalistiskt tänkt som en naturhistorisk pro­cess.

Det mänskliga medvetandet, d. v. s. idéerna, de moraliska, rättsliga och religiösa, liksom människor­nas viljeyttringar sakna nämligen en egen självstän­dig utveckling och ett självständigt bestånd, i det de i sista hand endast återspegla den nämnda natur­processen, d. v. s. tekniken och sättet för produktio­nen, d. v. s. de materiella produktivkrafterna. ”Hand­kvarnen ger oss ett samhälle med feodalherrar, ång­kvarnen ett samhälle med industriella kapitalister”, betonar Marx. Det sagda utesluter icke, att män­niskorna, i den mån dessa produktivkrafter mogna fram, kunna med sin insats verka i samma riktning och såtillvida påskynda och främja det insedda fram­tidsmålets vinnande. Det är just detta, som Marx vill nå genom att göra klasskampen klart medveten för arbetarna.

Detta innebär dock ej, såsom Steffen framhåller, ”att människoanden därför i hans (Marx) teori erkännes vara en verkande kraft med absolut själv­ständiga och originära drag vid s i d a n av de från omgivningen lånade eller reflekterade dragen eller egenskaperna”.

Fråga är, säger Steffen, om Marx någonsin givit oss en slutgiltig definition på ”produktivkrafterna”, trots den fundamentala betydelse för all sam­hällsutveckling, som han tillskriver dem uti sin ma­terialistiska historieteori. Och han tillägger, att han aldrig lyckats upptäcka, att Marx ”någonsin i sina publicerade skrifter för sig själv och för sina läsare sökt utreda och klargöra, v i l k a företeelser som är och vilka som icke är produktivkrafter och vad det egentliga vetenskapliga kriteriet på en eko­nomisk ‘produktivkraft’ är”.2

Steffen betonar slutligen också i anslutning till Tu­gan-Baranowski, att Marx historie-materialism för­lorar den materialistiska eller ekonomiska kärna den äger, om man av ren oklarhet om produktivkraft begreppets rätta gränser låter detta omfatta även and­liga, intellektuella, kulturella eller sociala företeelser. En dylik intolkning av ideologiska faktorer i begreppet föreligger emellertid, fortsätter Steffen, även hos en så ortodox marxist som Karl Kautsky. Själva uttrycket produktivkrafter växlar för övrigt hos Marx med beteckningen materialistiska produktivkrafter.

Att stordriftens seger över smådriften längs hela linjen, sålunda även på jordbrukets område, kapitalkoncentrationen och äganderättens till produktionsmedlen koncentration i ett fåtals händer – att alla dessa mer och mindre riktiga eller verklighets främmande drag hos Marx ingå som viktiga led i den utveckling, som kulminerar i den politiska och sociala revolutionen och kommunistsamhällets upprättande, må också framhållas.

Det anmärkningsvärda i Marx’ proletariatteori, som vi nu skall närmare pröva, är för det första, att Marx i sin utgångspunkt, uppfattningen om arbetarklassen som en ”klass med radikala kedjor”, såsom en klass med sämsta tänkbara läge, sämre än varje annat i historien, en klass som blivit berövad snart sagt allt mänskligt gott, i högsta grad saknar sinne för historiska proportioner och mått. Men utan sådana blir också varje värdesättning av ett hi­storiskt läge godtycklig.

Även om man villigt medger, att åtskilligt av det, som kännetecknar arbetarklassens läge vid och efter det industriella genombrottet, var avskyvärt och eländigt utifrån vår tids synpunkt eller utifrån mänsklig synpunkt rätt och slätt — barnarbetet, den långa arbetstiden, den dåliga hygienen, rättslösheten i vissa bestämda fall o. s. v., så måste likväl även detta läge ses historiskt, om man vill göra det och borgarklassen, som närmast står som ansvarig för detsamma, rättvisa.

Ser man detta läge historiskt, måste man icke en last erkänna, att slavarna under antiken hade det vida sämre, att medeltidens livegna, negerslavarna i Amerika, de kastlösa eller lägre kasterna i Indien vore sämre ställda i rättigheter m. m. Man måste också ifrågasätta, om ej läget efter det indus­triella genombrottet, trots allt, uppvisar icke en för­sämring utan snarast en förbättring i jämförelse med närmast föregående tider, d. v. s. merkantilismens tid i England samt medeltiden, då bourgeoisien icke förhärskade.

Utvecklingen i England, som ju Marx särskilt har i sikte, när han senare närmre söker klarlägga arbe­tarklassens läge, visar, framhåller en kritisk kän­nare av ifrågavarande tid, Eli F. Heckscher i sin bok Industrialismen (1931), att ”det omöjligt kan talas om någon försämring i de breda lagrens ställ­ning i allmänhet under denna tid, rent materiellt sett. En folkökning fortsatt under en så lång tid och för övrigt mycket längre än den period det nu gäller — kan över huvud taget svårligen gå tillsammans med tilltagande allmänt elände, ty re­sultatet måste under den senare förutsättningen nöd­vändigt bli en våldsam nedgång i befolkningens an­tal genom sjukdomar och hunger, såsom just Mal­thus hade förutsagt. Så tillvida blev han alltså icke sannspådd. Under de visserligen mycket exceptio­nella förhållanden, varunder England levde och som skulle komma att prägla också den övriga civilisera­de mänsklighetens tillstånd under den följande ti­den, var det möjligt att låta befolkningen växa myc­ket: starkt utan att försämra dess levnadsstandard. I själva verket måste man emellertid gå mycket läng­re än så. Då denna enorma folkökning icke var en verkan av ökad nativitet utan tvärtom gick tillsammans med en visserligen måttlig minskning i nationen, så kunde den endast ha berott på starkt minskad dödlighet, och så var också fallet. Men död­ligheten sjunker icke under tider av allmänt ökat el­ler ens oförminskat elände”.

Heckscher tillägger också på tal om samma sak, spe­ciellt då om hälsovårdsförhållandena och dödlighe­ten bland fabriksbarnen. ”Den starka nedgången i dödlighet hos befolkningen som helhet tyder i sig själv på att missförhållandena svårligen kunde ha varit så vanliga som de i allmänhet framställas. Ännu viktigare är kanske att någon allmän ödeläg­gelse av den uppväxande engelska arbetarklassen icke gärna kan tänkas, när man har i minnet hur närmast följande generation av engelska industriar­betare var beskaffad — den kunnigaste, praktiskt dugligaste och bäst organiserade arbetarklass som världen då ännu hade skådat.”

Att Marx generaliserar på ett ensidigt och orätt­vist sätt, när han bedömer arbetarklassens historiska läge samt den framväxande borgarklassen, spelar må­hända icke någon alldeles avgörande roll för den teori, som utgår från proletariatet såsom den djupast förtryckta klassen och från borgarklassen såsom för­tryckaren. Däremot belyser den Marx’ egen psyke och psykologiska inställning som kritiker.

Vida värre är, att denna proletariatteori i sin ut­formning och sina slutsatser på en rad viktiga punk­ter synes råka i rak strid med psykologisk och hi­storisk erfarenhet — en erfarenhet, som ju för övrigt just under de sista tvenne årtiondena vidgats och fördjupats högst väsentligt.

Vad ligger nu emellertid, närmare sett, i denna proletariatteori? Låt oss sammanfatta innehållet i några punkter.

  1. Marx gör gällande, att proletariatet genom sitt läge, som berövar det alla verkliga människo- och medborgarrättigheter, genom sina erfarenheter och lidanden, ensamt av alla klasser är den sanna bäraren av ett mänsk­lighetens framtida samhälle, kommunistsamhället — detta som skall fram­gå genom klasskampen mellan proletariatet och bourgeoisin; den senare representerar därvid det borgerliga samhället, som enligt honom är mänsklig­hetssamhällets rena motsats. Han talar sålunda ex­empelvis i Manifestet’ om proletariatet som den re­volutionära klass ”som bär framtiden i sitt sköte”. Och han tillägger där : ”Av alla klasser som i våra dagar stå gentemot bourgeoisin, är endast proleta­riatet en verkligt revolutionär klass. De övriga klas­serna splittras och gå under med den stora industri­en; proletariatet är dennas egen produkt.”
  2. Enligt Marx tenderar industrialismen och ka­pitalismen sålunda att uppdela samhället i endast tvenne motsatta, helt antagonistiska klasser, av vilka den ena av utvecklingen är dömd till undergång, den andra till seger. ”bourgeoisin undergång och proletariatets seger äro lika oundvikliga”, heter det i Manifestet. Man behöver ock ur klasskampens allt dominerande synpunkt icke räkna med övriga klasser och deras be­stånd som självständiga makter. De splittras och gå under såsom exempelvis bönderna.3) I det kommunistiska eller socialistiska samhäl­let, grundat på en förening av den politiska och eko­nomiska makten och på kollektivegendom, skall den härskande klassen, proletariatet, sedan borgar­klassen i och med den socialekonomiska revolutionen försvunnit, upplösa sig i det klass-lösa samhället, där ingen utsugning av in­divider och nationer mer skall äga rum och där, som det så vackert heter i frasen, ”varje enskilds fria utveckling är villkoret för allas fria utveckling”.Ja, den offentliga makten kommer, försäkrar Marx, utan spår av bevis, om detta kommunistsam­hälle, som dock eventuellt skulle grundas på våld och på proletariatets diktatur och där den nya eran skall inledas med ”lika arbetstvång för alla”, att förlora sin politiska karaktär. Man står givetvis fullständigt häpen inför denna förkunnelse att högsta våld och tvång skall kunna föda en högsta frihet.Att den offentliga makten under dylika omständig­heter skulle förlora sin politiska, d. v. s. statliga ka­raktär, innebär en så otrolig utopism, att man ‘har svårt att förstå, att Marx varit enfaldig nog att själv någonsin tro på saken. Man blir snarare böjd att ifrågasätta, om icke Marx utnyttjat ett sofistiskt re­sonemang för att icke synbarligen behöva stödja sitt nya samhälle på staten, en inrättning, som han ju påstår vara ett klassamhällets medel till förtryck.
    Att Marx’ hela tankegång och en mångfald åtgärder, som han förordar, centraliseringen av det ekonomi­ska livet, arbetstvånget för alla m. m., obevekligt gå i riktning mot en omfattande, centraliserad statsso­cialism är obestridligt, liksom det ock till evidens bekräftas av den erfarenhet man i våra dar har från alla länder, där marxisterna tagit hand om makten, naturligtvis då främst Ryssland. Till Marx’ nämnda utopism eller sofistiska resonemang skola vi emel­lertid senare återkomma.4) Kampen mellan proletariatet och borgarklassen fram till den avgörande revolutionen måste enligt Marx icke endast växa i skärpa och omfattning utan också i en alltmer -stegrad grad få en politisk karaktär, d. v. s. alla ekonomiska, fackliga o. s. v. yttringar av kampen måste i sista hand underordnas de po­litiska synpunkter, som gå ut på att ena proletaria­tet, för att låta detta i det givna ögonblicket taga den politiska makten i sin hand och som en politiskt härskande klass genomföra revolutionen.Sådan synes i huvudsak Marx’ proletariatteori va­ra, sådan den föreligger först och främst i det Kom­munistiska Manifestet, samt vidare motiverad eller stödd på olika punkter i hans skilda arbeten. Mani­festet trycktes första gången på tyska i London 1848. Om detsamma skriva Marx och Engels i ett före­tal av 1872: ”I det stora hela bibehålla manifestets allmänna grundsatser än i dag sin fulla giltighet.”En kritisk iakttagare av den socialekonomiska, po­litiska och andliga utvecklingen i Västerlandet i des­sa dagar behöver knappast mer än klart fixera innehållet i nämnda teori, synes det mig, för att blixtlikt se, hur verklighetsfrämmande denna teoris läror äro, och hurusom de vila icke på stränga vetenskapliga iakttagelser och slutsatser utan på ett ytterligt känslo­bestämt tänkande, som föga bekymrat sig om några djupgående psykologiska studier av människans egen natur och klassernas därav bestämda prägel.Några kritiska anmärkningar till stöd för detta påstående må här göras i anslutning till de nämnda punkterna.

    Vad första punkten angår, där proletariatet som ensam bärare av framtidens samhälle betonas, så på­minner Marx med sin tes starkt om den stora ska­ran av utopiska sektbildare, som förkunnat, att deras skara är den enda uppenbarare av det sanna Guds­riket. Ibland ha dessa sektbildare fordrat, att man skall avsvärja all samvaro med denna världens onda barn och asketiskt avstå från världens flärd, njut­ningar och ära. Ibland ha de satt upp mera enkla och bisarra fordringar, såsom att man skall göra lördag till söndag, icke äta skaldjur eller kött o. s. v. Men oftast ha de väl understrukit något mera posi­tivt etiskt krav i fråga om sinnelag och handlande.

    Bergspredikaren prisar de i anden fattiga, d. v. s. de ödmjukt längtande som saliga och betonar, att de genom denna egenskap ha en viktig förutsättning att mottaga Gudsriket. Men då han söker teckna bilden av detta och de krav, som det ställde på sina aktiva förkämpar och bärare, har han i paradoxala liknelser, i ett rikt skiftande bildspråk och genom makalösa egna gärningar låtit förstå, hur hart när ouppnåeliga dessa krav voro, och vilket uppbåd av djupgående moraliska krafter, de erfordrade med hänsyn till sinnelag och karaktär.När Platon för oss tecknar bilden av idealstaten, så gör han heller icke saken lätt för de klasser, som skulle bli de aktiva bärarna av denna stat. De måste icke endast äga utomordentliga anlag; de måste ock­så gå igenom en utbildning och svåra prov, som skulle garantera, att endast de, som i det långa lop­pet visat sig äga de yppersta gåvor och egenskaper med hänsyn till sinnelag och karaktär, bildning, er­farenhet och intelligens, skulle få hand om den svåra uppgiften att enligt rättfärdighetens ide styra staten.

    Marx tar emellertid sin sak mera lätt, rättare sagt, oändligt ytligt och vulgärt, såvitt människonaturen och proletariatet angår. Det är för honom aldrig fråga om ett renande av sinnelag och vilja, om en i dju­pare mening sedlig karaktär eller en självuppgivan­de, uppbyggande kärlek hos människorna som för­utsättning för det nya samhällets uppbyggande. Än mindre om de högt kvalificerade nyanser i dragen hos en upphöjd personlighet, dessa nyanser, som heta ridderlighet gentemot motståndaren eller strävan ef­ter ”fair play” i striden. Allt sådant synes vara den realistiskt tänkande forskare som, Marx är täm­ligen fjärran, om man i minsta mån får döma efter hans sätt att exempelvis i Manifestet och andra skrif­ter tala om sina motståndare.

    Vad Marx kräver av proletariatet är en viss in­tellektuell väckelse, som skall göra detta proletariat medvetet om dess ställning som förtryckt klass och därmed om dess historiska mission och som skall ladda proletariatet med de negativa affekter, som heta kallt hat och förakt gentemot förtryckaren-bour­geoisin. Det är hos Marx icke heller fråga om, hu­ruvida proletariatet, sedan det väl lyckats att förstöra det borgerliga samhället och genomföra revolutionen, skall äga anlag, utbildning och fostran nog att bygga upp det nya samhället, samhället utan klasser, utan utsugning, utan karaktär ens av tvångsmakt.

    Det som för Marx är avgörande, när det skall prö­vas, vilken klass som skall duga att bygga upp det nya samhället, och vilken klass, som härvid skall ut­dömas, det är läget — det socialekonomiska läget al­lena. Läget i sin tur utgör en ständigt fortlöpande verkan av produktionsförhållandena. Läget gör nu emellertid proletariatet dugligt både att riva ner det gamla samhället och att bygga upp det nya. På den punkten synes Marx aldrig tvivla; och han har här på arbetarklassen utövat en utomordentligt mäktig, att börja med stimulerande och väckande, i det långa loppet ödeläggande suggestion.

    Vilken samhälls- och människokännare kan emel­lertid i våra dagar ens drömma om, att någon klass ensam skulle ha monopol att bygga upp framtids­riket? Och måste icke föreställningen om en dylik utkorelse för en viss klass leda till en den mest häm­mande självtillräcklighet, till övermod och isolering mellan klasserna, alltså just främja utbildningen av de egenskaper, som mer än andra måste stå hindrande i vägen för uppbyggandet av all högre kultur och ett differentierat samarbete mellan människorna?

    Är detta sagt, må det dock påpekas, att man kan plocka fram en begränsad psykologisk sanning i Marx’ tankegång, en sanning, som rör proletariatets negativa inställning till samhället.

    En samhällsklass, som vid ett visst historiskt skede försättes i ett dåligt läge, som blir medveten om detta och om de orättvisor, som anses ligga däri, och som tillika anar någon utväg ur detta läge, måste givetvis lätt bli kritisk gentemot det samhälle, i vilket den lever. En dylik samhällsklass — här det s. k. proletariatet — måste också, psykologiskt sett, stå friare i sin kritik mot samhället och mera än andra klasser längta efter ett nytt. Den bör ju ock bli hänsynslösare i sin kritik, ju mindre den har att förlora genom en omvälvning och ju mera den har att vinna genom densamma. Häri synes ligga den begränsade psykologiska sanning, som är att finna i Marx’ tanke om det lidande och revolu­tionära proletariatet som bärare av framtidssamhäl­let.

    Marx har för övrigt ej tillräckligt beaktat, att i ett komplicerat samhälle en kritik, som skall vara något mer än oförnuftiga påståenden om det ondas rötter eller en explosion av hopade olustkänslor, måste bygga icke endast på ett skolat och kvalificerat tänkande utan också på sunda moraliska värdeom­dömen. Redan här möta inga små svårigheter för någon klass, alltså ej heller för proletariatet.

    Begränsningen hos Marx ligger emellertid djupast däri, att han förbisett, att människan själv, hennes förmåga och andliga ka­raktär, är det avgörande funda­mentet för allt högre samhälls­byggande. Han har i stället i förgrunden skju­tit fram sitt alltför enkla tal om produktionsförhål­landena, som med naturnödvändighet skulle föra oss fram mot det nya riket.

    I människans natur och andliga karaktär ligga ock de nedrivande och de uppbyggande krafterna or­ganiskt sammanlänkade med varandra med hänsyn till sinnelag, tanke, karaktärsbildning och etisk in­ställning överhuvud. I människans natur bottna även självklart de mänskliga affekterna med deras samspel och herravälde för den ena eller den andra eller för vissa grupper av affekter. Man kan därför icke hos individer eller klasser till övermått främja eller rent av odla den negativa inställningen med den värdenihilism, den upplösande kritik, de affekter av mindervärdighet och hat, av missunnsamhet, vålds­anda och förstörelselusta, vilka härmed sammanhän­ga, utan att man riskerar förstöra och förlama de uppbyggande och skapande krafterna i människan, dessa krafter, som vi beteckna med uttrycken livs­vördnad och oväld mot motståndaren, ridderlighet, en positiv etisk värdeskala, konstruktiv och uppbyg­gande syntes, kärlek.

    Det är det ödesdigra med Marx, att han på denna punkt begärt alldeles för litet både av sig själv och av den arbetarklass, han vill hjälpa. Så har han kommit att göra orätt icke endast mot bourgeoisin, som han bekämpade och över hövan smutskastade, utan också — och det är det djupast tragiska med hans gärning — mot arbetarklassen själv. Att ford­ra allt för litet av sig själv, att förutsätta att av det negativa det positiva skall blomstra fram, att mera inrikta sig på att i grunden förstöra motståndaren än att positivt bygga upp det nya, och det även i sin egen karaktär, att vädja mera till de negativa affek­terna än till de positiva hos människorna, mera till hatet än till kärleken, det är i grunden att göra människorna en djup orättvisa och att göra dem destruktiva. Det är ock den lättare vägen, som i det långa loppet leder till söndring och upplösning, till klasshat och ödeläggande, sterilt våld, till hat och undergång.

    Något som helst bevis för att proletariatet på egen hand skall förmå skapa ett bättre samhälle med hög­re kultur, om det gjort revolution och sig själv till härskande klass, har Marx aldrig förmått eller ens sökt giva. Gustaf Steffen säger i sitt anförda ar­bete ganska träffande om motsättningen mellan vad jag ville kalla det destruktiva och konstruktiva dra­get hos Marx följande:

    ”Att produktionens organisation och produktiv­kraf temas hopning som privategendom i bourgeoisiens händer enligt Marx framtvinga proletariatets revolutionära hållning är klart. Men angående pro­letariatets kompetens för sitt värv efter re­volutionen, värvet att organisera och administrera det nya, socialistiska och demokratiska samhället har han intet annat att anföra än proletariatets vana vid arbets disciplin och organisation. Han synes ej haft en tanke på, att denna passiva vana är något helt annat än den aktiva förmå­gan att organisera, leda, administrera, förutse, be­sluta, befalla.

    Och kan man dessutom tänka sig, att proletariatets villighet att underkasta sig sträng disciplin i arbetet och att bära organisationens nödvändigtvis ofta tryckande band under närvarande järnhårda tvångsförhållanden alldeles otvivelaktigt skulle f or tv a r a, sedan bour­geoisins välde störtats och det ej fanns annan tvångs­makt kvar i samhället än den, som det segrande proletariatet frivilligt underkastade sig? Den­na kardinalfråga uppkastar aldrig Marx.

    Hela spörsmålet om det segrande proletariatets psykiska utrustning för sitt nya sociala värv förbigås av honom. Hans eko­nomistiska socialteori räcker till, om den är sann, att förklara proletariatets kommande till makten. Men den räcker icke till att förklara, hur proletariatet skall kunna hålla fast och sköta en socialistisk och demokratisk samhällsorganisation. Det kan man t r o, om man är så böjd. Men man kan med lika starka och ännu starkare skäl betvivla det. Något vetenskapligt stöd för en optimistisk tro ger oss Marx’ teori icke — snarare tvärt om, ty han ac­centuerar allt för mycket proletariatets -uppfostran till ekonomisk passivitet i och genom det närvarande produktionssystemet.”

    Vi övergå nu emellertid till vår andra punkt i Marx’ proletariatteori och skall här fatta oss kort. Den gällde påståendet, att samhället med en natur­nödvändig orubblighet delar upp sig i tvenne klas­ser, helt antagonistiska, och att man i klasskampen ej behöver räkna med flera. Tanken stödes på de ten­denser till stordrift och till kapitalets äganderätts­liga koncentration hos borgarklassen, vilka Marx anser oemotståndliga.

    Det är här endast att erinra om, vad som förut antytts, att sagda tendenser långt ifrån slagit ige­nom inom jordbruket, och att följaktligen bondeklassen alltjämt livskraftig lever kvar ; även andra klas­ser, såsom hantverkareklassen, de s. k. liberala yrke­na m. fl. existera alltjämt utan att utgöra endast lösa påhäng till de andra klasserna. Att denna ut­veckling drar ett brett streck över Marx’ linjer har ock påpekats.

    Problemet har i sedan Sovjet-Ryssland fått en tillspetsning och en aktualitet som aldrig tillförne genom det faktum, att det ryska folket till alldeles övervägande del utgöres av bönder. De styrande marxisterna ha ju ock dragit den enda logiskt möj­liga praktiska slutsatsen av sin teori, då de med stat­ligt tvång söka göra bönderna till proletärer genom en socialisering av bondejorden. Framtiden torde få utvisa, i vad mån de på detta vis skola lyckas få verkligheten att stämma med teorin.

    Att motsättningen mellan proletariatet och bour­geoisin kanske dock i verkligheten icke är så oför­sonlig, som Marx gör gällande, därpå tyder en hel del saker i våra dagar. Man kan sålunda exempelvis konstatera, att i England, där den industriella ut­vecklingen dock är äldst och där missförhållandena vid industrialismens genombrott i många avseenden måhända varit störst, antagonismen mellan klasserna är vida mindre, efter vad det vill synas, än i fler­talet andra jämförliga länder. Hänger detta månne icke till en ej oväsentlig del samman med det faktum, att marxismens klasskampslära så föga lyckats vinna insteg hos den engelska arbetarklassen och att hos denna en annan ideologi förhörskar, en kristligt ori­enterad, som betonar alla människors broderskap obe­roende av klasser eller stånd? Det förefaller så.

    Att hela läget för arbetarklassen i flera avseenden blivit ojämförligt bättre än förr — tack vare tekni­kens landvinningar, tack vare den moderna social­politiken och även genom arbetarnas egna ansträng­ningar m. m. — torde för övrigt i sin mån bidragit att mildra motsättningarna mellan klasserna. Det är dock knappast en sak, som bekräftar Marx’ påstå­ende om en oförsonlig antagonism mellan klasserna. Snarast tvärtom. Avgörande för värderingen rö­rande antagonismens djup och skärpa blir givetvis till sist i väsentlig mån den uppfattning man har om framtidens samhälle samt om vägen och medlen att komma dit.

    Härmed ha vi i diskussionen nått fram till vår tredje punkt, som rör Marx’ tes, att det härskande proletariatet i det socialistiska framtidssamhället skall upplösa sig i det klasslösa samhället, sedan bourgeoisin gått under och försvunnit.

    Är denna tes riktig, så är det klart, att teorin om den oförsonliga motsatsen mellan de båda klasserna får en djupare mening och ett vidsträcktare perspek­tiv framåt. Vi skola nu emellertid något närmare pröva denna tankegång.

    Tesen om det klasslösa samhällets uppkomst och innebörd förefaller onekligen à priori för den, som något sysslat med klassernas historiska uppkomst, grund och hela psykologi, icke så litet fantastisk. Man kunde såtillvida vara böjd att avfärda den som en högst osannolik trossats hos en känslotänkande utopist. Gustaf Steffen betecknar ock i sitt nämnda arbete Marx’ påstående, att den sociala revolutionen och socialistsamhället för all framtid skola avskaffa klassamhället, klasskamp, kamp om egendom och eko­nomisk makt, som ett stycke rent ”fantasteri”. Te­sen har dock vid ett närmare eftersinnande ett icke obetydligt intresse för belysningen av Marx och av hela samhällsutvecklingen. Innebär tesen ett fantas­teri, visar den i varje fall, hur även rena fantasterier för långa tider kunna omfattas som ett evangelium av stora delar av en hel mycket omfattande klass. Produktionsförhållandena tyckas i varje fall vid ett sådant antagande tyvärr icke hindra villfarelserna att sprida sig.

    Först skulle jag här vilja taga upp frågan: Vari bottnar djupast Marx’ outrotliga pessimism inför proletariatets läge?

    Är det den låga lönen, osäkerheten om det dagliga brödet, den materiella fattigdomen och utsugningen, som är det värsta? Är det de dåliga hygieniska för­hållandena, barn- och kvinnoarbetet, som uppröra ho­nom mest? Eller arbetslösheten? Eller det ringa inflytande, som den enskilde arbetaren har, att grad­vis förbättra sin ställning? I grund och botten ut­göra alla dessa faktorer moment i Marx’ pessimisti­ska syn på läget, synes det. Men fråga är, om det icke finnes något, som för honom väger tyngre än alla dessa faktorer, en var för sig tagen, nämligen detta, att arbetaren är bunden vid m a­skinen och därmed vid ett spe­cialiserat,- mekaniserat och själ­löst arbete, som berövar honom hans energi och ej ger honom tillfälle att någonsin vara männi­ska eller utvecklas som sådan.

    Jag menar ej, att denna förklaring ger hela den psykologiska sanningen om Marx. Långt därifrån. Det förefaller dock, som om man med detta anta­gande bäst skulle kunna förena — tankemässigt sett — icke endast Marx’ outrotliga pessimism inför pro­letariatets läge inom det borgerliga samhället utan också hans optimistiska tro på det klasslösa socia­listsamhället.

    Ty är det bundenheten vid det specialiserade, själ­lösa maskinarbetet, som utgör det radikalt onda, så kan befrielsen därifrån vinnas icke genom någon gradvis förbättring av läget — sådant blir endast plåster och en tillfällig lindring — utan endast genom ett radikalt nytt samhällssystem, där man satt ur spelet icke endast bourgeoisins monopolistiska ägan­derätt utan också den genom denna äganderätt arbetarna påtvungna specialiseringen vid maski­nerna.

    Problemet skulle med detta antagande bli: Skall det nya riket, mänsklighetssamhället, i likhet med det gamla byggas på en klassernas och individernas arbetsfördelning och specialisering, effektuerade ge­nom principen lön eller fördelning enligt prestation — denna specialisering, som enligt Marx blir allt­mera själsligen mördande — eller skall det byggas på ett negerande av denna arbetsfördelning med den uppblomstring av all frihet, som därmed måste följa? Sådan förefaller innebörden i Marx’ frågeställning djupast vara.

    Hans svar blir då detta: Man måste radikalt ne­gera den givna arbetsfördelningen; och det är en­dast möjligt, om det skapas ett kommunistsamhälle, byggt på kollektiväganderätt till produktionsmedlen, ett samhälle, som tillgodoser proletariatets, d. v. s. allas krav på detta negerande. Först så når man  fram till en verklig befrielse av proletariatet och därmed till en upplösning av alla klasser. Den sanna människan är då färdig att uppenbara sig, men icke som medlem av en klass eller nation, en­dast som individ och som medlem av en mänsklig­het.

    Många uttalanden hos Marx tyda på, att detta varit hans rationella tankegång. Jag anför här någ­ra stycken ur olika skrifter, som belysa å ena sidan grunden till hans pessimism, speciellt då den mekaniserade specialiseringen av arbetet, å andra si­dan medlet till befrielsen, d. v. s. kommunistsamhällets upprättande.

    Marx skriver sålunda i Manifestet: ”Proletärens arbete har genom maskinväsendets utveckling och arbetets delning förlorat all självständig karaktär och därmed allt behag för arbetaren. Han blir endast ett bihang till maskinen, som endast fordrar det enkla­ste, enformigaste och lättast inlärda handgrepp.” Och i samma stycke heter det, att arbetet blir ”allt­mera motbjudande”. ”Köns- och åldersskillnader­na ha icke längre någon social betydelse för arbe­tarklassen. Det ges endast arbetsverktyg, som ef­ter ålder och kön kan betinga olika kostnader.”

    Vidare: ”Intressena, livsvillkoren inom proletari­atet bli allt mera lika, i det maskinerna allt mera utjämna skillnaderna i arbetet och nästan överallt nedtrycka lönerna till samma låga nivå.”

    Kapitalet varieras samma tema under betonandet av nödvändigheten att ersätta den nuvarande samhällsordningen med en, som upphäver speciali­seringen och låter den arbetande människan bli en ”totalindivid”, som fyller en rad växlande samhälls­funktioner. Det heter sålunda på ett ställe: ”Men om arbetsväxlingen nu gör sig gällande blott som en betvingande naturlag och med den blint förstöran­de verkan hos en naturlag, som överallt stöter på hinder, gör storindustrin det genom själva sina katastrofer till en fråga om liv eller död att erkänna arbetsväxlingen och därmed möjligaste mångsidig­het hos arbetaren som allmän samhällelig produk­tionslag och att anpassa förhållandena efter dess normala realiserande. Den gör det till en fråga om liv eller död att ersätta ohyggligheten av en elän­dig, för kapitalets växlande exploateringsbehov i reserv hållen disponibel arbetarbefolkning med en människans absoluta disponibilitet för växlande ar­betskrav; ersätta delindividen, blotta bäraren av en samhällelig detaljfunktion med totalindividen, för vilken olika samhälleliga funktioner äro varandra avlösande verksamhetsformer.”

    I den lilla skriften slutligen, Till kritiken av det socialdemokratiska Gotha-programmet av 1875 ta­lar Marx om lönarbets-systemet som ett system av ”slaveri, som blir hårdare, i samma mån som arbe­tets samhälleliga produktionskrafter utveckla sig; vare sig nu arbetaren får bättre eller sämre betalning”. Han talar ock om en lägre och högre fas av det kommunistiska samhället och säger därvid bl. a., att i denna senare ”individernas förslavande under­ordning under arbetsfördelningen” skall försvinna ”och därmed även motsättningen mellan andligt och kroppsligt arbete”.

    Marx betonar här vidare den i detta sammanhang betydelsefulla tanken, att man i den högre fasen av kommunistsamhället icke längre med hänsyn till för­delningen av varorna skall ha kvar, vad han kallar den ”lika rätten” eller ”den borgerliga rätten”, som innebär, att ”producenternas rätt at proportionell med deras arbetsprestationer”. Och han tillägger, i det han utgår från sin kända arbetsvärdeteori, ”jäm­likheten” (d. v. s. ifråga om denna borgerliga rätt) ”består i att man mäter med lika må t t s t o c k, arbetet”.

    ”Den ene är”, skriver Marx vidare, ”fysiskt eller andligt överlägsen den andre, presterar alltså un­der samma tid mera arbete eller kan arbeta un­der längre tid; och arbetet måste för att kunna tjäna som måttstock bestämmas enligt utsträck­ningen eller intensiteten, annars skulle det upphöra att vara måttstock. Denna lika rätt är olika rätt för olika arbete. Den erkänner inga klas­skillnader, därför att envar bara är arbetare som den andre; men den erkänner stillatigande den olika individuella begåvningen och därmed prestationsdugligheten som naturliga privilegier. D e n är därför, till sitt innehåll; en ojämlikhetens rätt, liksom all rätt.

    Rätten kan till sin natur endast bestå i användande av lika måttstock; men de olika in­dividerna (och de vore inte skilda individer, om de inte vore olika) kan mätas med samma måttstock endast om man för dem under en lika synpunkt, fattar dem endast från en bestämd sida, exempel­vis i samma fall betraktar dem endast som arbetare, och ej ser något annat i dem, ser bort ifrån allt annat. Vidare: den ene arbetaren är gift, den andre inte; den ene har flera barn än den andre o. s. v., o. s. v. Med lika arbetsprestation och allt­så lika andel i den samhälleliga konsumtionsfonden erhåller alltså den ene faktiskt mer än den andre, är den ene rikare än den andre o. s. v. För att und­vika alla dessa missförhållanden måste rätten i st. f. att vara lika vara olika.”‘

    Det viktiga i detta uttalande är icke, att Marx låter sin arbetsvärdeteori skymta — den saken kun­na vi här lämna åsido — utan detta, att han i so­cialistsamhället vill upphäva den princip, varpå det ekonomiska samhällslivet för närvarande mer än på snart sagt varje annan vilar, nämligen principen ”lön efter prestation”, med andra ord den fria prisbild­ningens och konkurrensens princip. Och han vill därvid ersätta denna princip med en princip eller med en ordning, som går vida över vad han kallar ”den trånga borgerliga rättshorisonten”, med prin­cipen lön eller fördelning efter behov. I denna nya ordning, kommunismens i egentligaste mening, där motsatsen mellan andligt och kroppsligt arbete samt klasserna försvunnit och där arbetet blivit ”icke bara medlet till livet utan själva det första livsbehovet”, skall enligt Marx en var arbeta efter sin förmåga och en var få lön efter sitt behov eller, som han storståtligt säger: ”Samhället skall skriva på sina fanor: ‘Envar efter sin förmåga, åt en var efter hans behov.’ ”

    Härmed torde vi ha kommit till botten i Marx’ samhällsomvälvande radikalism, såvitt de rationella tankebanorna angår. Ty längre i radikal riktning kan man väl knappast nå. Men härmed ha vi ock, så­vitt vi kunna finna, kommit fram till den mest betydelsefulla principiella och praktiska motsägelsen i marxismen, den nämligen som ligger i påståendet, att denna nya ordning med dess negerande av ar­betsfördelningen och specialiseringen, med dess ne­gerande av principen lön eller fördelning enligt pres­tation skulle innebära och uttrycka icke endast stora tekniskt-ekonomiska och kulturella framsteg utan också största möjliga frihet för individerna, frihet i ordets djupaste och vidsträcktaste mening, ja, ett så stort mått av frivillighet, att själva den offent­liga makten skulle förlora sin politiska karaktär, d. v. s. karaktär av tvångsmakt.

    Här träder Marx’ utopiska eller låt oss säga naiva och fantastiska verklighets- och människouppfatt­ning i dagen såsom eljest kanske ingenstädes.

    Man har dock svårt att tro, att Marx verkligen förstått hela innebörden av de radikala krav och för­slag, han här ställer. Hade han gjort det, hade han för sig själv och för andra på ett helt annat sätt, än vad som skett, måst klargöra en rad svåra problem och därvid bland annat följande:

     

    1. I) Den fria prisbildningen, inklusive principen lön efter prestation, vilken mekanism efter vår mening möjliggör en alltmer växande grad av frihet för den enskilde och för nationerna;

    2) En ekonomisk-politisk mekanism, som i kraft av politisk makt centraliserar och reglerar närings­livet.

    Då Marx uppenbarligen radikalt förkastar den förra mekanismen, måste han, såvitt vi kunna finna, med sina förutsättningar acceptera den senare me­kanismen. Att han med den, rent teoretiskt, söker förena behovsprincipen är ganska naturligt, men att detta skall kunna ske utan en stark, centraliserad statsmakt och ett starkt utsträckt statligt tvång, det kunna vi omöjligen inse. Marx’ tankegång om det fria kommunistsamhället och människans befrielse ter sig alltså för oss som ett rent fantasteri, såvitt han icke vill medge, att detta samhälle är karakteri­serat av en långt gående ekonomisk-politisk centra­lisation av näringslivet och ett högst omfattande statligt tvång med ett relativt litet mått av frivillig­het och frihet för individerna. Sådant ter sig för oss det ideal, som Marx på ett så utomordentligt suggestivt och vilseledande sätt satt upp som mål för klasskampen.

    Ifråga om en mera ingående prövning av de grund­läggande principerna lön efter prestation och lön efter behov med hänsyn till deras samband med arbetsfördelningens lag få vi för övrigt hänvisa till  Kooperationen och samhällsutvecklingen, där man behandlat problemet.

    Det återstår att något pröva den fjärde av våra ovannämnda punkter. Den gällde Marx’ tanke, att klasskampen måste få icke endast en alltmer skärpt utan också en alltmer politisk karaktär. Kulmen i denna utveckling skulle nås i och med proletariatets diktatur, som skulle inträda med den sociala revo­lutionen och som för övrigt kännetecknas av ”des­potiska ingrepp i äganderätten och i de borgerliga produktionsförhållandena” för att begagna Marx’ egna ord.

    Vid klasskampen är det ännu närmast fråga om vägen och medlen att nå fram till det stora målet. Men det är nog i regel så med alla stora rörelser liksom med människorna, som representera dessa, att det som säges och göres ifråga om vägen och medlen ger oss djupare inblick i rörelsernas och människornas livsnerv och själ än det, som säges med de stora orden eller fraserna om framtidsmå­let. Ty orden om framtidsmålet bli gärna så täm­ligen abstrakta och mångtydiga, så oklara och föga förpliktande i de flesta människors mun. Så är det också i påfallande grad med Marx.

    Vad Marx har sagt om framtidsmålet är synner­ligen torftigt, fattigt och oklart. Det är i varje fall av mindre vikt för en belysning av hans och marxis­mens etiska halt och prägel än det, som han sagt och gjort rörande vägen och medlen att nå målet, inklusive då medlen att förstöra och slå sönder motståndaren, bourgeoisin och det borgerliga samhället. På denna senare punkt har han blottat sin själ och visat, vad andas barn han är.Det karakteristiska för Marx var, sades det, den politisering av hela det ekonomiska och sociala, ja, hela kulturlivet, som han med osviklig energi sökte genomföra. Detta betyder, att snart sagt allt — idéliv, religion och äktenskap, sociala, ekonomiska och filosofiska spörsmål — i sista hand skola bedö­mas som uttryck för klasskampen eller som medel för denna; och att denna i sin tur underordnas den enande och riktningsgivande politiska och proletära synpunkten. Organisatoriskt framträder denna syn­punkt såsom den partipolitiska, som bärs upp av det revolutionära proletariatet.

    Här sätts icke endast likhetstecken mellan det proletära klassintresset och det verkliga samhällsin­tresset. Fackföreningar, kooperativa företag m. m. få erkännande och värde endast och allenast i den mån, som de låta underordna sig under den anförda partipolitiska synpunkten. Och alla de strävanden hos klasser, grupper, partier och regeringar m. fl., som ej tjäna denna synpunkt, betecknas av Marx

    som betydelselösa, reaktionära, utopiska eller på an­nat sätt hopplöst misslyckade. Något självständigt originärt värde, oberoende av klasskampen, vill han icke inrymma åt dem. Och varje försök att lyfta en social eller ekonomisk reformsträvan ovan klasskampen ter sig för Marx lika löjeväckande, som det vore för en dvärg att söka lyfta ett berg. En rad av Marx’ föregångare — de sociala utopis­terna i Frankrike och England, en Robert Owen m. fl., idealisterna och religionsstiftarna vid skilda tider, för att icke tala om Rochdalkooperatörerna, som startade redan 1844, d. v. s. strax innan Marx utgav sitt Manifest — de hade visserligen försökt något dylikt. Men Marx’ väg är det icke. Det är nästan överflödigt att här citera uttalanden av Marx, då hans evangelium på denna punkt spritt sig för alla vindar och blivit en känd, för att icke säga er­känd, princip inom stora delar av arbetarrörelsen även utanför kommunismen.

    Några uttalanden av Marx bland mängden så­dana må dock anföras. ”Varje klasskamp”, heter det, ”är en politisk kamp.” ”Denna proletärernas organisation till klass och därmed till politiskt parti spränges igen i varje ögonblick genom konkurren­sen mellan arbetarna själva. Men den förnyar sig oupphörligt, starkare, fastare, mäktigare.” Och vi­dare, nu närmast om den äldre franska socialismen. ”Den kritisk-utopiska socialismens och kommunis­mens betydelse står i omvänt förhållande till den hi­storiska utvecklingen. I samma mån som klasskam­pen utvecklar sig och tager form, förlorar denna fantastiska upphöjdhet däröver, detta fantastiska be­kämpande därav allt praktiskt värde och allt teore­tiskt berättigande. Voro därför upphovsmännen till dessa system ännu i flera avseenden revolutionära, så bilda deras lärjungar varje gång reaktionära sekter.”

    Vad innebär emellertid denna Marx’ strävan att underordna alla värden under den ekonomo-politiska synpunkten?

    Denna strävan utgör till sin praktiska sida en ur­åldrig tendens, som kännetecknar flertalet äldre sta­ter och kulturer, ja, i stort sett hela kulturutvecklin­gen med vissa inskränkningar och begränsningar, undantagandes dock nyare tiden i Väst- och Nord­europa samt i Nordamerikas förenta stater. Här möter i senare fallet en ny epok, en ny insikt, samt djupast sett en ny livsvördnad med respekt för varje originärt värdes egenart och inre utveckling – vare sig vetenskapens, religionens, konstens, per­sonlighetslivets o. s. v. Denna nya insikt och livs­vördnad torde ha sina djupaste rötter redan i kris­tendomens ursprungliga förkunnelse liksom även i grekisk-romersk filosofi, i den s. k. naturrätten o. s. v. Det är märkeligt att se, huru redan hos Sokrates samvetslivets självständighet, d. v. s. i emi­nent mening personlighetslivets, kommer till genom­brott, då han i kraft av en djup reflexion över de moraliska problemen, stödd på vad han kallar sitt ”daimonion”, avvisar de politiska intressenas och makternas krav på underkastelse med sitt: Hit in­till men icke vidare. Med Giordano Bruno och andra framför vetenskapen sitt krav på att fritt få forska efter egna, inneboende lagar. Med Luther framträder samma tendens på religionens område, när han gent­emot påve, kyrkomöte och statsmakt säger sitt: ”Här står jag och kan icke annat.” Hos liberalismen slut­ligen kommer samma tendens på ett omfattande sätt till genombrott på samhällslivets område, när liberalismen proklamerar skilsmässa mellan stat och kyrka, boskillnad mellan ekonomi och politik, och lär den betonar statsmaktens skyldighet att icke utan en särskild, tvingande motivering överskrida gränsen för sitt eget, egentliga område, rättsord­ningens.

    I en äldre kultur, särskilt sådan denna utvecklade sig i den antika världens orientaliska stater, var det i grunden en självklar sak, att de olika livsområde­na strängt och osjälvständigt skulle underordnas staten, som representerade den politiska och på sam­ma gång religiösa synpunkten, den religiöst moti­verade maktidén, som endast så småningom och ofullständigt ställde sig i rättens tjänst och under­ordnade sig rättens idé. Platon hävdar visserligen, som vi sett, att staten skulle underordna sig rätt­färdighetens idé och ge uttryck för denna. Hans uppfattning om denna idé är dock alltför statisk och hans uppfattning om människan och samhällslivet alltför renodlat intellektualistisk, för att han i sitt samhälls- och statsideal skulle kunna göra full rätt­visa åt en mera dynamisk människo- och samhälls­utveckling och åt de skilda livsområdenas frihet och självständiga utveckling.

    Det viktiga i denna historiska återblick är emel­lertid att se, hur de skilda livsområdenas egenart och frihet tidigare underkännas, och hur deras rätt att utveckla sig efter egna, inneboende lagar, icke respekterats. Se vi nu på Marx, insatt i detta hi­storiska perspektiv, så möta vi också här samma underkännande av idélivets självständighet och fri­het, samma respektlöshet inför de stora värdena och de livsområden, som dessa värden direkt eller indi­rekt skapa — här religionens, moralens och person­lighetslivets i första hand. De underordnas nämligen alla respektlöst under den ekonomo-politiska maktsynpunkten och betraktas teoretiskt såsom åter­speglande i sista hand de med tekniken växlande produktionsförhållandena.

    Det viktiga är emellertid ock att se, att Marx med dessa sina läror representerar den verkliga reaktio­nen, och att han här går stick i stäv mot de djupare tendenserna i Västerlandets hela andliga utveckling under de senaste två hundra åren. På ett fruktans­värt sätt har han därvid ock missförstått och miss­känt de för all högre kultur omistliga sidorna hos liberalismen. Icke underligt, att vi i dessa dagar, under trycket av en uråldrig, reaktionär konserva­tism, som dyrkar makten, och under inverkan av Marx’ teori, som djupt påverkat arbetarklassen i samma riktning, hota att ramla tillbaka till tiderna före liberalismen.

    Den ekonomiskt-politiska klasskampslinje, som Marx företräder, leder för övrigt, som vi sett, kon­sekvent fram till den centraliserade statssocialistiska, absolutistiska staten, som psykologiskt och ekono­miskt sett torde ha föga utrymme för någon verk­lig frihet. Erfarenheten från Sovjet-Ryssland och andra länder, där marxismen triumferat, synes be­kräfta detta.

    Här stå vi inför en synnerligen intressant punkt i Marx’ system. Teoretiskt vill han icke erkänna idélivets — religionens, rättens och moralens ­självständighet och egen, inre utveckling utan betrak­tar dessa makter endast som återspeglingar av en tek­nisk-ekonomisk process, av produktions förhållande­na. Men hur skall han då praktiskt kunna ha någon djupare respekt för dessa värden och makter? Han har det icke heller. Religionen betraktar han som ett opium för folket. Och någon positiv värdeskala, som ger klarhet över vilken moral, som man skall bygga framtidens samhälle på, har han aldrig givit. Det är då heller icke underligt, om han förordar vä­gar och medel, den politiskt och revolutionärt ori­enterade klasskampens, som dra ett brett streck över de skilda livsområdenas frihet.

    Det är visserligen sant, att de skilda livsområdena — religionens, moralens, vetenskapens o. s. v. — idéaliter — utgöra organiska delar av ett större helt; de måste därför ock i det verkliga kulturlivet till sist medvetet enas och organiseras samman. Det­ta kan dock aldrig ske på ett riktigt sätt, om man icke först i kraft av erfarenhet och ett moget tän­kande lärt känna dessa livsområden och så nått fram till insikt om deras egenart, immanenta förutsätt­ningar och lagar. Först genom en sådan insikt kan man göra dem full rättvisa och förläna dem den fri­het, som de enligt sin natur erfordra. Och först se­dan de nått denna frihet, kunna de i frihetens anda rätt samorganiseras och bygga upp det hela. Detta är den positiva innebörden i kravet på skilsmässa mellan stat och kyrka, på forskningens frihet, på bo­skillnad mellan politik och ekonomi, på konstens frihet, på skolans frihet från statsmonopol, på skils­mässa mellan fackförening och parti, på politisk och religiös neutralitet inom kooperationen o. s. v.

    Rättsordningen bevarar ock till sist sin fasta, upp­höjda karaktär av en rättens ordning endast därige­nom, att politiken icke urskillnadslöst griper in och dominerar i de stora livsfrågorna utan i stället kri­tiskt begränsar sig till sina egentliga uppgifter.Vår egen tid synes i själva verket ur anförda synpunkt kunna betecknas såsom ett interregnum av kaos och bristande samorganisation mellan stater­na och klasserna, överhuvud mellan de organ och livsområden, som skulle bygga upp en mänsklighet. Den gamla samorganisationen var, som vi påpekat, tvångsmässig, traditionell och politiskt-religiöst ori­enterad. Nu har mänskligheten på skilda områden börjat reagera mot denna tvångsbundenhet och ford­rat frihet, en frihet, som dock mest framträder som en negativ sådan, som ett revolutionärt krav att slippa det gamla tvånget och den gamla enande auk­toriteten. Förmågan att positivt och frivilligt ut­gestalta värdena på skilda livsområden i enlighet med de högsta, erkända normerna eller föredömena saknas dock i väsentlig grad. Och än mer saknas förmågan, när det gäller ett fritt samordnande av de skilda livsområdena och uppbyggandet av en sym­fonisk samklang mellan dessa värden.

    I ett sådant läge av förbistring och brist på en inre samorganisation faller man tillbaka i kramp­aktiga och revolutionära försök att bota de intellek­tuella och moraliska bristerna och begränsningen hos människorna genom att gripa till den politiska tvångsmakten och i kraft av denna samorganisera det sönderfallande livet. Så ordar man på ekono­miens område tanklöst om en av staten ledd s. k. planhushållning som bot för tidens onda. Detta är ur viss synpunkt innebörden i den maraska socialis­men eller kommunismen i våra dagar. Den talar med en viss rätt om anarkien i det kapitalistiska samhällslivet, men den inser ej, att man icke i grun­den kan bota de intellektuella och moraliska bristerna hos moderna människor med ett gammalmodigt poli­tiskt tvång, som endast fått en ny motivering. Kom­munismen utgör emellertid som rörelse ett gigantiskt försök att, med jämlikhetstanken som samlande idé och med kollektivismen som princip, utifrån ett enda centrum, partipolitikens, rationalisera hela kulturli­vet.

    Denna marxska rationalism låter därvid de grund­läggande motiven, som egentligen utgöras av en rad dunkla affekter, ligga helt i skuggan. Det är för­resten ingen trevlig sak att få dessa affekter avslö­jade. Det dunkla gäller här både Marx och hans efterföljare. De vet nog i själva verket ganska litet om de krafter, som drivit dem fram.

    Härmed ha vi nått till det djupare eller nedre planet hos Marx, det emotionella eller känslobestäm­da, detta plan, som rör de dolda krafterna i hans inre. Hemligheten med Marx’ och kommunismens själshistoria ligger i botten av hans själsliv, i hans känslor, vilja och karaktär, sådana de framvuxit ur hans medfödda anlag och ur de första grundläggan­de erfarenheter han gjort, sannolikt redan under barndoms- och ungdomsåren. Marx är nämligen icke alls, som man möjligen vid ett ytligt studium av honom skulle kunna förmoda, en i djupare me­ning rationellt tänkande människa utan tvärtom en starkt affektbetonad sådan. Alla hans långa skolastiska bevisföringar och tankebanor och alla hans försök att ge sin forskning sken av att vara oberörd av alla värdeomdömen få därvid icke missleda en.

    Vi stod nyss vid skärningspunkten mellan hans teoretiska och praktiska jag. Man kan där fråga: Har hans teoretiska system bestämt hans praktiska jag och värdering? Eller har hans praktiska jag bestämt hans teoretiska? Man kan, efter vad Steffen visat om utvecklingsgången av hans tänkande och efter vad man eljest vet om honom, knappast tvivla på, att det förra svaret är det i huvudsak riktiga. Marx synes av naturen varit en nästan fanatisk viljemän­niska och en människa, utrustad med starka affek­ter. Redan fadern stod undrande inför det dämo­niska hos den unge Karl.’

    Men icke nog därmed. Man tar knappast miste, om man, med denna hans natur given, antar, att barndoms- och ungdomsintrycken hos den unge Karl bidragit att stimulera eller utveckla vissa för livet avgörande affekter. Som jude måste han nämligen i det dåtida Tyskland sett sig ringaktad och i viss mån utesluten från den preussiska aristokratins och (len förnäma bourgeoisins kretsar, även om han på grund av faderns — justitierådet Marx i Trier – övergång från judendomen till kristendomen icke tillhörde det judiska religionssamfundet.

    Känslorna hos den unge Marx inför en dylik bris­tande jämlikhet — av missräkning, förbittring och hat — måste också ha varit så mycket starkare, ju mera naturen själv givit honom av stark självkänsla, inre slagkraft och starka affekter över huvud. Att

  3. här rätt avväga, hur mycket det ursprungliga arvet och hur mycket miljö och uppfostran ha del i mannens karaktär, går givetvis icke för sig. Så mycket synes dock ganska säkert, som att Marx’ starka hat mot bourgeoisiens orättvisor och företräden närts s. a. s. ur egna brunnar.

    Intressant är ock att finna, hurusom Karl Marx i sin uppsats i studentexamen över ämnet: ”En yng­lings betraktelse inför valet av levnadsbana” betonar motsättningen mellan de egna förhoppningarna och den ställning, som samhällsomständigheterna tillåta. Han skriver där : ”Vi kan inte alltid nå den ställning, till vilken vi anser oss kallade: våra förhållanden i samhället har i viss mån redan börjat, innan vi äro i stånd att bestämma dem.”‘

    Klart är i varje fall, att känslan av missnöje med samhället hos Marx vuxit med åren och att den, i förhållande till Preussen i synnerhet, stegrats till ett rent hat och förakt. Man torde ej heller taga miste, om man antar, att det varit detta missnöje och hat, som djupast drivit honom fram och moti­verat hans tänkande och handlande. Själv torde han väl aldrig riktigt förmått djuploda sitt eget vä­sen; i varje fall har han icke förmått att befria sig från det starka hatkomplex och den negativa inställ­ning, som band honom, och lyfta sig upp till en bestående positiv livskänsla och till en positiv ge­staltning av sina samlade krafter. Det negativa och destruktiva har så i stället kommit att prägla hans tänkande, gärning och karaktär.

    Han har som forskare sökt lära känna det social‑ekonomiska livet för att finna nycklarna till dess utveckling och för att så vara i stånd att dödligt såra och förgöra sin mest fruktade motståndare, bourgeoi­sin och det samhälle, denna klass skapat. Men han har aldrig funnit dessa nycklar, därför att han sökt på fel ställe, sökt hos de materiella förhållandena istället för hos människan. Så har Marx ock för­blivit en psykologiskt och etiskt sett naiv och verk­lighetsfrämmande människa, främmande i viss grad också för sin egen naturs hemlighet.

    Det är utifrån detta själsläge och dessa förutsätt­ningar, som man har att psykologiskt förstå även Marx’ strävan att till varje pris avskaffa varje mo­nopol, varje företräde — till och med det som har sin rot i naturens egen olikhet människor emellan. Men att så grundligt avskaffa alla företräden i värl­den, det kan endast den klass göra, som i praktik och princip saknar varje företräde, nämligen prole­tariatet. Varje sådant företräde blir då ock ett brott, ett brott, som endast kan sonas med utplånande av olikheten eller olikhetens verkan. Så grundlägges psykologiskt hans teori om proletariatet. Och så får kommunismen sitt patos, jämlikhetsidén, veten­skapligt motiverat och infogat i en hel livsåskåd­ning.

    Att Marx som tänkare var ett geni kan måhända icke betvivlas, men han var i så fall ett destruktivt geni, ett geni, laddat med explosiva affekter av hat och hämndlystnad, av våldsanda och maktsträvan, av kränkt rättskänsla och medlidande och — vi skulle tro — av något av förstörelselusta.

    Hur har sålunda icke Marx offrat hela sin mannaålders tankekraft på att i alla vrår komma sin mot­ståndare, bourgeoisin, till livs, att teoretiskt påvisa borgarsamhällets alla brister, dess oförmåga att kom­ma till rätta med fattigdomen och kriserna o. s. v., men först och sist med att påvisa det borgerliga sam­hällets och bourgeoisins moraliska uselhet, den obot­liga utsugningen i kraft av privategendomen genom tillägnelsen av det s. k. mervärdet.

    ”Man har invänt”, säger han i Manifestet, ”att med privategendomens upphävande skulle all flit och driftighet upphöra, och en allmän lättja inträda. Vore detta riktigt, så skulle det borgerliga sam­hället för länge sedan gått under i lättja, ty de, som där arbeta, förvärva icke, och de som där förvärva arbeta icke.” Det är ock belysande, hur de våld­samt effektfulla och mekaniskt negativa uttrycken ständigt återkomma i hans skrifter — uttryck som våldsamt omstörta, tillintetgöra, förstöra, ”erövra de samhälleliga produktionskrafterna” o. s. v. ”Pro­letärerna ha inga egna intressen att skydda, de måste förstöra alla privatintressen”, heter det ock. Ja, Marx drar sig till och med icke för att vid tillfälle förorda terror och våldsamma excesser för att öka hatet och motsättningen mellan klasserna.

    Huru relativt föga har å andra sidan Marx givit, när det gäller att klargöra de etiska eller etiskt-eko­nomiska principer, som skola ligga till grund för framtidssamhället. Hur föga har han förstått, att det är människornas intellektuella och moraliska ut­veckling, som i sista hand avgör den höjd, till vilken framtidssamhället kan nå; Marx saknar sålunda i hög grad den positivitet, som kännetecknar de verk­ligt stora samhällsuppbyggarna, dessa, som vilja låta de ”döda begrava sina döda” och som förmena: Man behöver icke så mycket bekymra sig om att utrota motståndarnas dårskaper och fel, som om att låta det goda man själv kan frambringa komma till sin rätt. Och viktigare än att riva ned fallfärdiga hus är att bygga upp nya, bättre, när man har kraft därtill och byggnadsplats finnes. Komma de nya och bättre husen upp, flytta människorna självmant in i dessa bättre. Därtill behöves icke stort tvång.

Om elenborgm

Kreativ entreprenör som gillar utmaningar. Bidrag emottages tacksamt. Bank: Handelsbanken IBAN:SE94 6000 0000 0003 3172 5851 BIC: HANDSESS Clearingnr: 6151 Konto: 590 115 952
Det här inlägget postades i Psykologi. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s