Har vi depression i den ekonomiska aktiviteten avseende arbetslöshet?


Apatin idag är sannolikt större än på 30-talet. Det finns inga större, etablerade organisationer som ka­naliserar den frustration som depressionen skapar. Människorna engagerar sig inte på samma sätt som på 30-talet för att lösa samhällsproblemen, utan flyr istället undan det politiska livet. På 30-talet ledde socialdemokratin både den intellektuella och den praktiskt politiska kampen mot arbetslösheten. Idag administrerar en trött och håglös socialdemo­krati precis de idéer som Wigforss och Erlander be­kämpade.

Sammantaget är de samhällspsykologiska, politis­ka och organisatoriska förutsättningarna för att bryta depressionen dåliga. Sverige har förvandlats från den medborgerliga aktivitetens, de spirande or­ganisationernas, den rationella samhällsdebattens, kort sagt den blomstrande demokratins samhälle, till ett ganska depraverat samhälle präglat av apati, girighet, maktspråk och ödestro. Denna desorgani­sation, denna kulturella och moraliska kris, hänger intimt samman med det ekonomiska förfallet.

I en penningekonomi bygger det mesta av verk­samheterna, även de kulturella, på att någon beta­lar för dem. Stryper man betalningsflödet, så stryps också aktiviteterna. Människornas kreativitet och spontana aktivitetslust förlamas i stora stycken av svångremspolitiken.

De intellektuella redskapen för att åstadkomma kvävningen står att finna i den felaktiga ekonomis­ka teori som dominerar i dagens Sverige. Denna konventionella visdom har, för att citera Keynes, »grenat ut sig i varje vrå av medvetandet hos dem som blivit uppfostrade som flertalet av oss«. Genom att behärska de teoretiska redskapen, genom att dana det ekonomiska språkbruket kan man hålla befolkningen instängd i en språklig och mental bur. Svensken är inte oresonlig — han böjer sig för det nödvändiga. Säger finansministern att »vi måste spara« eller att »pengarna är slut«, då är det väl så, , resonerar han.

Så infamt fungerar analogin mellan »Moder Sveas kassakista« och »Nisses i Hökarängen plånbok«. I den senare kan ju pengarna ta slut, och då måste Nisse spara, det vet han.

Maktutövning handlar om att skapa och bruka det här slaget av asymmetrier. Genom att inbilla Nis­se och alla andra välmenande och ansvarsfulla med­borgare att statskassan fungerar som en privat plånbok kan man inte bara få dem att acceptera, utan dessutom till att ivrigt medverka, i nedmonte­ringen av demokratin och återställandet av ett sam­hälle med stora inkomst- och maktklyftor.

De allra hyggligaste av mellansvenska socialde­mokratiska kommunalråd sitter idag och river ner den sjukvård, utbildning och omsorg som det tagit generationer av politisk kamp och hårt arbete att bygga upp. De mest oklanderliga av riksdagsmän fördärvar barnbidrag och pensioner som Möller och Erlander stred som björnar för att införa och för­bättra. Och det enda skälet till att dessa förträffliga människor genomför en fruktansvärd demolering av vår stolta välfärdsstat, det är att de tror att »kistan är tom«, att »pengarna är slut« och att »vi måste spara«. Gud förbarme sig! Det är inga dumskallar som styr vår stat och våra kommuner. Det är heller inga ondsinta ränksmidare. Men påståendena att det finns pengar, att besparingarna är onödiga, att konsumtionen är det bästa ting, att man visst kan »låna till driften« framkallar var för sig roade miner hos nästan alla av dem. I takt med att de olika argu­menten vävs samman till en logisk helhet förbyts de roade minerna i rödsprängda ansikten. Inför frågan varför man inte kan »låna till driften« är ilskan och förvirringen total — liksom avsaknaden på svar.

Den svenska depressionens orsaker är egentligen inte svårare än så att begripa. Föreställningarna om »budgetsaneringar«, »sparande« och dylikt är inte förnuftsmässigt grundade. Snart sagt varje kommu­nalpolitiker bär med sig ett elfte budord — »du skall icke låna till driften«. Men ingen av dem tycks kun­na förklara varför det inte går för sig.

De offentligfinansiella fördomarna bekämpades med viss framgång under de första decennierna ef­ter andra världskriget, bland annat tack vare de läxor man lärt sig av nazismens fasor.

Den tyske rikskanslern under den sena Weimar-republiken, Heinrich Brüning, var nämligen den mest halsstarrigt finansortodoxa av alla statsmän. Hans rädsla för budgetunderskott fick honom att föra en skoningslös svångremspolitik, som drev upp den tyska arbetslösheten till 40 procent. Den alltmer desperata befolkningen kom att se Hitler som »unse­re letzte Hoffnung« — vårt sista hopp. En pikant de­talj i detta historiska elände är att Keynes träffade Brüning i Berlin 1932. Kanslern fick utstå hård kri­tik, men Brüning lär karskt ha svarat att »vi inte kan ge upp deflationspolitiken hundra meter före målet«. Men Broning nådde aldrig fram till målsnö­ret. I stället rullade han ut den röda mattan för Hit­ler.

Efter kriget fanns en fast övertygelse i hela väst­världen att en ny ekonomisk depression måste undvikas till varje pris, inte minst för att eliminera risken för en ny Hitler. Fördomarna mot budgetunderskott trängdes undan av Abba Lerners, James Meades, Paul Samuelsons och de andra ledande »keyne­sianernas« idéer om funktionell finansiering. De offentliga budgetarna blev inte längre ett självända­mål, utan ett medel att åstadkomma samhällseko­nomisk balans – full sysselsättning utan inflation

Men den »keynesianska revolutionen« kom myck­et snart av sig. Idéerna om budgetpolitisk expan­sion urvattnades mycket snabbt, och kom endast undantagsvis till praktisk användning. Den kame­rala ortodoxin bestod i allt väsentligt, och sedan början av 1970-talet har dess bastioner återupprät­tats helt.

Budgetpolitikens domäner begränsades istället till stabiliseringspolitiken, den svåra (för att inte säga hopplösa) uppgiften att utjämna konjunktur­svängningar. Den ursprungliga tanken om att per­manent höja aktivitetsnivån – den trend kring vil­ken konjunkturen svänger – försvann från den poli­tiska dagordningen redan i början av 50-talet. I och med att »keynesianism« började betraktas som lik­tydigt med stabiliseringspolitik så föll den i vanryk­te. Denna degraderingsprocess inleddes på allvar under 60-talet och nådde sin kulmen under början av 1980-talet. Att denna »keynesianism« har mycket lite att skaffa med Keynes idéer började uppdagas i takt med att Keynes samlade verk publicerades un­der 70-talet.

Under 80-talet har en andra keynesiansk revo­lution ägt rum i den internationella ekonomiska forskningen. Årligen publiceras 50-100 volymer om Keynes teorier och arbeten. Keynes-forskningens livaktighet och omfattning är så stor att man talar om en internationell »Keynes-industri«. Den svens­ka akademiska världen tycks ännu inte ha påver­kats av detta. Det skall bli spännande att se hur länge de svenska nationalekonomiska institutionernas tankepoliser effektivt kan fortsätta att stänga ute dessa strömningar.

Ty vändningen i den internationella akademiska debatten börjar nu sakta men säkert slå igenom i den ekonomiska politiken. De »neoklassiska«, »ny-liberala« eller »monetaristiska« idéerna är stendöda. Både den brittiska och den amerikanska central­banken har idag en mjuk och pragmatisk hållning. Finansdepartementen världen över börjar bli försik­tigare med »budgetsaneringarna« – världsmästar­pallen samlar damm i väntan på Magdalena Anderssons  be­stigning.

Tillnyktringen efter ett par decenniers stagnation och stigande arbetslöshet är i full gång internatio­nellt. De svenska politikerna, som varit de allra mest »ansvarsfulla« av allihop, har lite svårare än andra med den intellektuella omprövningen. Men den är icke desto mindre nödvändig.

Sverige kan och bör återställa full sysselsättning. Det finns visserligen en del finansieringstekniska hinder som fordrar ett kraftfullt agerande från riks­banken och riksgäldskontoret. Dessa hinder är inte oöverstigliga, men de bör heller inte underskattas. För övrigt är det ekonomiskt sett fritt fram att sätta igång en expansionsstrategi.

Men de egentliga hindren för en expansion är inte ekonomiska eller finansieringstekniska, utan poli­tiska. Om den politiska viljan att genomföra en ex­pansion saknas så kommer den självfallet inte att bli av.

Jag när inte något stort hopp om att de nu sittan­de beslutsfattarna skall sansa sig. De går idag som ett lämmeltåg mot den ekonomiska, sociala och poli­tiska olyckan. Sparivern och svångremstänkandet har blivit en nationell politisk neuros, ett tvångs tänkande om vad som är »ekonomiskt nödvändigt«. De destruktiva krafterna är oerhört starka. Att stäl­la sig upp mot strömmen och vädja till förnuftet in­nebär mest sannolikt att man omedelbart blir nedtrampad. Lämlarna har bestämt sig. De vet inte varför, men de vet vart de skall. Och de gör vad som krävs för att komma dit.

Sansen återvänder i sinom tid, även bland kon­ventionens lämlar. Den tiden är idag inte långt bor­ta. Redan om femton eller tjugo år kommer vi san­nolikt att förvåna oss över de dumheter som prägla­de denna period, eller — i det värre scenariot — göra allt för att ödeläggelsen inte skall återupprepas. Låt oss hoppas — och göra allt för att förkorta tiden fram till dess att förnuftet återvänder. Och minnas dessa onödiga decennier.

Om elenborgm

Kreativ entreprenör som gillar utmaningar. Bidrag emottages tacksamt. Bank: Handelsbanken IBAN:SE94 6000 0000 0003 3172 5851 BIC: HANDSESS Clearingnr: 6151 Konto: 590 115 952
Det här inlägget postades i Politik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s