Humanismen och vetenskapen. Min syn på saken.


Vetenskapen är indifferent gentemot värdena där livsåskådning ingår som en värdering och just därför finns det ingen »vetenskaplig livsåskådning». Men veten­skapen har i det moderna livet kommit att inta en så central ställning, att vi har en viss benägenhet att i den se uttryck för kulturlivet överhuvud. Den skall inte bara vara vetenskap, den skall även träda i religionens och moralens ställe. Och därmed över­skrider den sina befogenheter. Vetenskapen är en sida av kulturen men inte den enda. Vi kan inte leva bara på att konstatera fakta, vi måste också ta ställning till dem. Vi måste värdera. Var och en som vill något, gör detta medvetet eller omedvetet.

 

Varje livsåskådning bygger på en tro — inte på att något är mer eller mindre sannolikt, ty då är det fråga om en veten­skaplig hypotes — utan på att något är värdefullt. Vetenskapen kan varken bevisa eller vederlägga riktigheten av denna tro. Humanismens tro är den, att människan är något annat och mer än ett stycke natur, något som har ett högre värde än natur ordningen. Det är inte svårt att se, att även den tro på mänskligheten, som ligger till grund för Comets humanitetsreligion eller den tro på människan, som Feuerbachs antropologiska religion vilar på, i grun­den är en religiös tro. Man idealiserar, ja apoteoserar människan och det kan man inte utan att tillskriva henne gudomliga egenskaper.

 

Trots alla försök till en konsekvent profan huma­nism finns det alltså inte någon annan form av humanism än en religiös, låt vara att den profana humanismens egna representanter inte är medvetna därom. Är människan ingenting annat än ett stycke natur kan människovärdet i humanistisk mening inte hävdas. Detta innebär självfallet inte, att man inte i sitt handlingssätt skulle kunna förverkliga humanis­mens principer utan att medvetet ansluta sig till en humanistisk människosyn och livsåskådning.

 

Värde­ringarna kvarstår i en kultur långt sedan man glömt eller inte längre vill acceptera den tro, på vilken de bygger. Man kan länge dra växlar på ett gammalt kulturarv. Men inte hur länge som helst. Den kris, som humanismen nu befinner sig i, uppkomsten av en klar och medveten antihumanistisk front, måste driva humanismen till självbesinning och självrannsakan. Och den måste ske i ljuset av ett historiskt betraktelsesätt. Ett sådant visar klart, att den västerländska humanismen främst vilar på den människosyn, som grundlades genom en syntes av stoicism och kristendom, fick sin speciella utformning i den medeltida enhetskulturen, levde i mystiken, renässanshumanismen, naturrätten, den tyska huma­nitetskulturen och ännu kan spåras i 1800-talets »profanhumanism». Den står och faller med denna livssyn.

Om elenborgm

Kreativ entreprenör som gillar utmaningar. Bidrag emottages tacksamt. Bank: Handelsbanken IBAN:SE94 6000 0000 0003 3172 5851 BIC: HANDSESS Clearingnr: 6151 Konto: 590 115 952
Det här inlägget postades i Filosofi. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s