C. EROTISK KÄRLEK


Broderskärlek är kärlek mellan likar; moderskärlek är kärlek till det hjälplösa. Trots alla olikheter i övrigt hör det till deras gemensamma natur att inte begränsa sig till en enda person. Om jag älskar mitt barn, älskar jag alla mina barn; ja, mer än så, jag älskar alla barn som behöver min hjälp. Raka motsatsen gäller om den ero­tiska kärleken; här finns kravet på fullständig samman­smältning, på förening med en annan person. Denna kärlek är till hela sin natur exklusiv, inte universell; det är kanske också den mest bedrägliga form av kärlek som finns.

Till att börja med förväxlas den ofta med den explosiva känsloupplevelsen att ”bli” förälskad, det plötsliga rasandet av alla skiljemurar mellan två tidigare främ­lingar. Men denna plötsliga, in­tima upplevelse av naturliga skäl kortlivad. När främ­lingen har blivit en intim bekant finns det inga fler skiljemurar att riva, ingen plötslig närhet att på nytt trolla fram. Den ”älskade” personen känner man lika bra som man känner sig själv, eller kanske rättare sagt lika illa. Om upplevandet av den andra personen gick mer på djupet, om man verkligen fick upp ögonen för gräns­lösheten i hans personlighet, skulle denna andra person inte bli så alltför välkänd — och undret, då en skiljemur rasar, skulle kunna inträffa på nytt varje dag. Men de flesta människor är snart färdiga med utforskandet av både sin egen person och av den andras. För dem är intimitet i första hand resultatet av sexuell kontakt. Och eftersom de uppfattar sin särskildhet från den andra personen främst som fysisk särskildhet, betyder fysisk förening detsamma som att övervinna särskildheten.

Men det finns också andra faktorer som för många människor är tecken på att de lyckats nå utanför sin sär­skildhet. Att samtala om sitt privata liv, sina förhopp­ningar och farhågor, att visa sig som man är, inklusive barnsliga och infantila smådrag, att förenas i ett gemen­samt intresse för omvärlden — allt detta gäller för lika många triumfer över särskildheten. Till och med att öp­pet visa vrede, hat och fullständig brist på självaktning tas för intimitet, vilket möjligen är förklaringen till den förvridna form av attraktion som äkta makar ofta utövar på varandra, så att de tycks vara intima endast i sängen eller när de får ge luft åt sitt ömsesidiga hat och ursinne. Men alla dessa typer av intimitet brukar trubbas av med tiden. Följden blir att man ser sig om efter kärlek tillsammans med en annan person, en ny främling. Åter­igen förvandlas främlingen till en ”intim” person, åter­igen blir förälskelsen en upplivande och intensiv erfaren­het, och återigen blir den efter hand allt mindre intensiv, för att slutligen följas av en ny erövring, en ny förälskelse — ständigt i den illusoriska förhoppningen att den nya kärleken skall bli något helt annat än de tidigare. Illu­sionen förstärks kraftigt därigenom att den sexuella åtrån till hela sin natur är bedräglig.

Den sexuella åtrån syftar till en sammansmältning ­och är på intet vis enbart fysisk aptit, alltså upplösning av en pinsam spänning. Tvärtom kan den sexuella åtrån eggas av ångest över att bli ensam, av önskan att erövra eller erövras, av fåfänga, av önskan att skada eller rentav döda, lika ofta som den kan framkallas av kärlek. Det tycks med andra ord som om den sexuella åtrån lätt kun­de uppblandas med och stimuleras av varje tänkbar stark känsla, däribland kärlek. Men eftersom sexuell åtrå av de flesta människor brukar associeras med kärlek, drar de ofta den felaktiga slutsatsen att de älskar varandra, när de kanske endast behöver varandra fysiskt. Också kärle­ken väcker naturligtvis längtan efter fysisk kontakt, men då bortfaller elementet av glupskhet i det fysiska för­hållandet och likaså önskan att erövra eller bli erövrad, och i stället tillkommer ömhet. Om åtrån efter fysisk för­ening inte inspireras av kärlek, leder den aldrig till för­ening annat än i orgiastisk, rent tillfällig form. Sexuell attraktion skapar för stunden en illusion av förening, men saknas kärlek förblir främlingarna också efter ”för­eningen” lika hopplöst främmande för varandra som förut — ibland skäms de för varandra eller till och med hatar varandra, emedan de efter illusionens förflyktigan­de känner sitt främlingskap ännu mera smärtsamt tydligt än förut. Ömhet är inte alls, som Freud trodde, en subli­mering av den sexuella instinkten; den är ett direkt ut­flöde ur broderskärleken och är närvarande både i de fysiska och de icke-fysiska formerna av kärlek.

Den erotiska kärleken företer en exklusivitet som sak­nas i broders- och moderskärleken. Detta exklusiva drag i den erotiska kärleken motiverar en ytterligare utred­ning. Exklusiviteten hos den erotiska kärleken tolkas ofta felaktigt som en bindning på basis av äganderättskrav. Man ser ofta att två personer som är ”kära” i varandra inte hyser minsta kärlek till någon annan. Deras kärlek är i själva verket en egoism å deux: två människor som identifierar sig med varandra och löser sitt särskildhets­problem genom att var för sig vidga sin personlighet till att omfatta också den andra. De upplever att ensam­hetskänslan försvinner, men eftersom de är särskilda från återstoden av mänskligheten förblir de också särskilda från varandra och främlingar för sig själva. Den förening de upplever är en illusion. Den erotiska kärleken är exklusiv, men den älskar i den andres person hela män­niskosläktet och allt som hör livet till. Den är exklusiv endast i den bemärkelsen att jag kan smälta samman fullständigt och intensivt endast med en person. Den ero­tiska kärleken utesluter kärlek till andra endast i bety­delsen av erotisk sammansmältning eller fullständig själv­utgivelse i alla livsaspekter — men inte i betydelsen av broderlig kärlek.

Den erotiska kärleken där den verkligen är kärlek har en enda förutsättning: att jag älskar min innersta varelse och upplever den andra personen i hennes eller hans innersta varelse. I grund och botten är alla människor identiskt lika; vi är alla del av Ett, vi är Ett. Och efter­som det är så borde det ögonskenligen inte betyda så mycket vem vi älskar, utan kärleken borde väsentligen grunda sig på. en viljeakt, ett avgörande beslut att ägna hela mitt liv åt en annan persons liv. Detta är också för­nuftsgrunden bakom iden om äktenskapets oupplöslighet, vilken gjorts gällande också om många traditionella äk­tenskapsformer, där de båda kontrahenterna aldrig själva väljer varandra — och ändå antas älska varandra. För vår moderna västerländska uppfattning ter sig ett sådant antagande fullständigt orimligt. Vi tror ju att kärleken är resultatet av en spontan, emotionell reaktion, av att man plötsligt grips av en oemotståndlig känsla. Denna uppfattning innebär att man uteslutande fäster avseende vid de berörda personernas individuella egenheter, men förbiser det faktum att alla män har del i Adam och alla kvinnor i Eva. Man gör sig sålunda blind för en betydel­sefull faktor i den erotiska kärleken, den faktor som heter vilja. Att älska någon är inte en stark känsla i största all­mänhet, utan det är ett avgörande, en bedömning och ett löfte. Om kärleken endast vore en känsla, skulle det inte finnas någon psykologisk täckning för löftet att älska varandra i nöd och lust. Känslan kommer, och den kan­ske försvinner. Hur skall jag på förhand kunna bedöma att den kommer att stanna kvar för alltid, såvida inte min handling också innefattar en bedömning och ett avgörande?

Tar man dessa synpunkter med i beräkningen är det inte svårt att komma fram till ståndpunkten att kärlek uteslutande är en viljeakt och en förpliktande handling, och att det därför i grund och botten är rätt egalt vilka personer det kan röra sig om. Oavsett om äktenskapet hade ordnats av andra eller var ett resultat av indivi­dernas eget val, skulle viljeakten innebära en garanti för att kärleken under alla förhållanden skulle fortsätta.

Denna synpunkt tycks emellertid bortse från människo­naturens och den erotiska kärlekens paradoxala beskaf­fenhet. Vi är alla Ett, och ändå är var och en av oss en unik varelse, omöjlig att duplicera. I våra relationer till andra återkommer samma paradoxala drag. Eftersom vi alla är Ett, kan vi älska alla och envar lika mycket, om det endast är broderskärlek det kommer an på. Men eftersom vi också alla är olika, kräver den erotiska kärle­ken att det skall föreligga vissa specifika, högeligen indi­viduella element, som framkallar attraktion mellan vissa människor men inte mellan andra.

Båda åsikterna — den om erotisk kärlek som en rent individuell attraktion och absolut enastående företeelse mellan två specifika personer, och den andra åsikten att den erotiska kärleken är en ren viljeakt — är sanna, eller kanske man hellre bör säga att varken den ena eller den andra är riktigt sann. Därför är åsikten att en förbindelse lätt bör kunna upplösas om den inte artar sig väl lika felaktig som föreställningen att förbindelsen under inga förhållanden får upplösas.

Om elenborgm

Kreativ entreprenör som gillar utmaningar. Bidrag emottages tacksamt. Bank: Handelsbanken IBAN:SE94 6000 0000 0003 3172 5851 BIC: HANDSESS Clearingnr: 6151 Konto: 590 115 952
Det här inlägget postades i Psykologi. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s