B. MODERSKÄRLEK


Moders­kärleken innebär en obetingad garanti för barnets liv och behovstillfredsställelse. Men ett viktigt tillägg måste göras här. Garantin för barnets liv har två aspekter. Den ena är den omsorg och det ansvar som är absolut oumbärliga för att barnet skall hållas vid liv och kunna växa. Den andra aspekten går längre än till rent fysisk omvårdnad. Jag tänker på den attityd som hos barnet väcker kärlek till livet, som inger det känslan: det är härligt att leva, det är härligt att vara en liten pojke eller flicka, det är en härlig värld på det hela taget! Båda dessa aspekter hos moderskärleken uttrycks mycket kortfattat i den bibliska skapelseberättelsen. Gud skapar världen och män­niskan. Detta svarar mot den enkla omsorgen om och garantin för den fysiska existensen. Men Gud stannar inte vid detta minimibehov. På varje skapelsedag säger Gud: ”Se, allt är ganska gott.” När moderskärleken tar detta andra steg låter den barnet känna: det är härligt att ha blivit född; den inger barnet kärlek till livet och inte enbart en önskan att leva vidare. Samma idé kan sägas komma till uttryck i en annan biblisk symbol. Det förlovade landet (land är alltid en moderssymbol) be­skrivs som ”flytande av mjölk och honung”. Mjölk är symbolen för kärlekens första aspekt, den innebär omsorg och garanti. Honung symboliserar livets ljuvlighet, kär­leken till livet och lyckan över att leva. De flesta mödrar kan ge ”mjölk”, men endast jämförelsevis få av dem också ”honung”. För att kunna ge ”honung” måste en mor inte endast vara en ”god moder” utan också en lyck­lig människa — och så långt hinner inte särskilt många. Följderna för barnet kan knappt överskattas. Moderns kärlek till livet är lika smittsam som hennes ängslan. Båda attityderna har djup inverkan på barnets hela per­sonlighet; man kan faktiskt indela barn — och vuxna ­i sådana som endast fick ”mjölk” och sådana som fick ”mjölk och honung”.

I motsats till broderskärleken och den erotiska kärle­ken, som båda är kärlek mellan jämlikar, är förhållan­det mellan mor och barn till själva sin natur ett icke­jämlikhetsförhållande, varvid ena parten behöver all hjälpen och den andra lämnar den. Det är tack vare denna sin altruistiska, osjälviska karaktär som moders­kärleken har ansetts vara den högsta formen av kärlek och det mest helgade av alla känsloband. Det tycks emel­lertid som om moderskärlekens verkliga höjdpunkt inte representeras av moderns kärlek till sitt späda barn, utan av hennes kärlek till det barn som håller på att bli vuxet. I själva verket är de allra flesta mödrar kärleksfulla så länge barnet är mycket litet och alltjämt helt och hållet beroende av dem. De flesta kvinnor vill ha barn, är lyckliga med sitt nyfödda barn och vårdar det med störs­ta iver. Så är det faktiskt, trots att mödrarna inte ”får” något i gengäld av sitt barn utom ett leende och det till­fredsställda uttrycket i dess ansikte. Det verkar som om denna kärleksattityd delvis har rötter i en instinkt som är gemensam för djurhonan och människomodern. Men utom denna betydelsefulla instinktiva faktor finns det också specifikt mänskliga psykologiska faktorer som är ansvariga för denna typ av moderskärlek. En av dessa faktorer kan betecknas som det narcissistiska elementet i moderskärleken. I samma mån som barnet alltjämt upp­fattas som en del av henne själv kan moderns kärlek och blinda dyrkan innebära ett tillfredsställande av hennes narcissism. En annan förklaring kan ligga i moderns maktbegär eller äganderättskänsla. Det hjälplösa barnet, som är fullständigt underkastat hennes vilja, är det na­turliga objektet för en härsklysten kvinna av ägaretypen.

Hittills har vi talat om motiv som visserligen är rätt vanliga, men ändå troligen oviktigare och relativt sällsyntare än det motiv som kan kallas behovet av transcen­dens. Detta transcendensbehov hör till de djupaste be­hoven hos människan och är ett direkt utflöde ur hennes självmedvetande, ur hennes otillfredsställelse med sin roll som skapad varelse, ur hennes vägran att betrakta sin existens som ett verk av slumpen. Hon behöver känna sig som skapare och komma bort från sin passiva roll som skapad varelse. Det finns många sätt att vinna tillfreds­ställelse genom att skapa; naturligast och samtidigt lät­tast att åstadkomma är moderns omsorg om och kärlek till sin egen skapelse. Hon har nått utöver sig själv i barnet, och hennes kärlek till barnet ger mening och innehåll åt hennes liv. ( Just i mannens oförmåga att till­fredsställa sitt transcendensbehov genom att föda barn ligger en eggelse för honom att överskrida sitt väsens gränser genom att skapa nya föremål och idéer.)

Men barnet måste växa. Det måste skiljas från moders­skötet och från modersbröstet; det måste till sist bli en alldeles fristående mänsklig varelse. Moderskärlekens högsta uppgift är att sörja för att barnet växer och ut­vecklas, och därmed måste modern också önska att hen­nes barn skall frigöra sig från henne själv. Här ligger den väsentliga skillnaden i jämförelse med den erotiska kärleken. I den erotiska kärleken blir två människor som varit särskilda ett; i moderskärleken blir två människor som varit ett särskilda. Modern måste inte endast finna sig i utan rentav önska och underlätta barnets frigörelse. Det är först på detta stadium som moderskärleken blir en svår uppgift, som den kräver osjälviskhet, förmåga att ge allt och begära ingenting utom den älskades lycka. Det är också på denna punkt som så många mödrar miss­lyckas med sin uppgift att vara kärleksfulla mödrar. Den narcissistiska, tyranniska kvinnan av ägaretyp kan tyckas vara en ”älskande” moder så länge barnet är litet. Men endast den i djupaste mening kärleksfulla kvinna, den kvinna som är lyckligare över att ge än att ta, som har fast förankring i sin egen existens, kan vara en kärleksfull mor när hennes barn håller på att frigöra sig från henne.

Moderskärleken till det uppväxande barnet, kärleken som ingenting begär för egen del, är kanske den form av kärlek som är svårast att praktisera, och den identi­fieras desto oftare felaktigt på grund av den lätthet var­med en mor kan älska sitt späda barn. Men just till följd av denna svårighet kan en mor vara en verkligt kärleksfull mor endast om hon kan älska; om hon kan älska sin man, andras barn, främlingar, alla mänskliga varelser. En kvinna som inte kan älska i denna bemär­kelse kan vara en öm mor så länge barnet är litet, men hon kan inte vara en kärleksfull mor och bevisa sin upp­riktiga kärlek genom att villigt foga sig i skilsmässan från barnet — och efter skilsmässan fortsätta att älska det.

Om elenborgm

Kreativ entreprenör som gillar utmaningar. Bidrag emottages tacksamt. Bank: Handelsbanken IBAN:SE94 6000 0000 0003 3172 5851 BIC: HANDSESS Clearingnr: 6151 Konto: 590 115 952
Det här inlägget postades i Psykologi. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s